Vet inte om det var någon som hörde Ekots rapportering från Sd kommundagar i helgen. Sjukt underhållande när Jimmy Åkesson ställdes inför den ovana sitsen att ombuden inte hade röstat som de i partiledningen ville. Detta eftersom han avslutar det hela med.
"i slutändan är det ju partistyrelsen som ska godkänna de beslut som ombuden fattat"
Härlig demokrati i de partiet!
Är jag dels en ful fan och en person som bör skaffa mig ett liv.
På påstående A svarar jag ja, då utan att ha någon riktigt plan på hur mitt utseende ska förbättras.
På påstående B kan jag bara säga att tanken har slagit mig men att jag hitintills har bordlagt den.
På nått sätt blir allting precis som vanligt. Trots att det började så bra. Måna, Peter och Maria stegar in, med nya fina rollups som bakgrund. Och pratar sedan vitt och brett om det fina samarbete vi ska ha till 2020 och så vidare. Fin, Fint! Sen säger Mona nått som faktiskt förvånar. Hon menar nu att V inte är välkomna i koalitionen oavsett vad de säger om utgiftstaken. Att de har försuttit sin chans. En dag senare efter vad jag, med mina begränsade inside kan säga, en gigantisk intern storm, så är vänstern med igen. Jag är inte person att bedöma om det är bättre att V är med eller inte. Mp:s målgrupp stavas socialliberaler (i alla fall om ni frågar mig) de är ungefär 17 procent av valmanskåren. För att vi ska få dem så måste S hålla till vänster snarare än höger, samtidigt är det viktigt att denna grupp inte byter block.
Men varför kan vi inte göra som borgarna undrar jag. Vid åker till nån plats som ingen fan vet vad det ligger. Badar i badtunna och sen gör vi upp mellan skål och vägg. Vänsterna skulle tvingas till förundmjukande politiska underkastelse men antagligen inte lämna. Högern har två stora fördelar.
A de har de mest röstbenägna väljarna.
B de har förmåga att skita i vem som har mest rätt eftersom de vet att all politik till höger är bättre än den till vänster.
Slutsatsen blir att de håller ihop och ser nöjda och ser till att varje parti bli rövknullat lagom många gånger. Men i vårt lag är vi så jävla fokuserade på vem som har rätt att vi inte verkar fatta att det finns en viktigare fajt att vinna. Nämligen den mot det andra laget!
Idag satt jag i lunchrummet på mitt tillfälliga rallar kneg i Södertälje. Eftersom jag bara har halvtid i Uppsala så får jag ibland sälja mig till kapitalet. I alla fall så började två personer, den ena lagbas den andra bror med lagbasen, prata med varandra.
-Är du tillbaka på tisdag frågar basen.
-Ja jo svarar brosan.
- Kommer domen på måndag?
- Ja
Sen fortsätter diskussionen på samma tema och basen uttrycker en stark åsikt om vad som ska hända om inte "fittan får livstid". Vid det här laget kan jag inte låta bli att undra va fan de pratar om, vilket dock ingen annan verkar bry sig om. Tillsist frågan jag vem som gjort vad. Det skulle jag inte gjort, stämningen faller så snabbt att till om med en person med grov asberger skulle märka det. Då svarar basen
- XXX här är far till max och saga.
Och så dum i huvudet har jag aldrig känt mig.
En gång lär Abraham Lincon ha sagt så här:
Låt oss inte be om att Gud ska vara på vår sida. Lått oss be för att vi är på hans.
Vad jag vill säga är typ att det känns bra att vi vann, men ännu mer hoppas jag att rätt sida vann.
