Idag har följande hänt på jobbet.
Idag har jag ringt ca 13 telefonsamtal, en har svarat! Jag har skrickat 8 mail, inga svar än så länge. Antingen tycker folk inte om mig längre eller så är alla jävulskt upptagna.
Jag fick reda på häromdagen att jag blivit ett ärende i krångelgruppen (majoriteten i Borås egna sammanslutning där besvärliga ärenden hanteras) jag kunde nästan inte blivit stoltare.
Dags för ett vallöfte från mig till er och framför allt till Ida Nyman (v): Det kommer inte bli några skattesänkningar i Boråsstad under denna eller nästa mandatperiod och inga trängeslskatter heller, men kanske fler bil-friagator.
tisdag, februari 28, 2006
måndag, februari 27, 2006
Politiska självmål avlöser varandra
I dessa OS hysteritider så tänker jag att jag ska börja med en liten anekdot. När japan var med i OS hockeyn i Nagano så inträffade en händelse av nästan legendarisk natur. Japan och Norge spelar en helt avgörande match om vilka som ska få spela i nästa OS. En Japan får pucken i helt öppet läge framför mål, han tvekar inte sätter pucken högt i nättaket. Bara ett problem, det var i det egna målet. Ni som tittar på hundra höjdare har kanske sätt det hela på bild där det kvalade in på plats 60 någonting över världens roligaste händelser.
I den politiska världen verkar det inte vara bättre.
Självmål ett var Lars Lejonborgs fantastiska korkade utspel om gemensam partibeteckning i valet. En idé som genast tog sågades av alla andra partier direkt. Höjdpunkten var när den gode Lejonborg fick frågan om varför han gjort detta utspel och svarar ”för det vore dumt om vi förlorade för att vi framstod som oeniga” och sedan svar ”det får vi se efter valet” när det gällde vem som skulle vara denna oheliga allians skulle ha som stadsministerkandidat.
Både DN ledarsida och morgonpasset i P3 lyssnare hängde genast på och kom in med namnförslag. I P3 snöade man direkt in på filmteman ett förslag var exempelvis ”Vi vet vad ni gjorde förra mandatperioden” men höjdpunkten var nog ändå ”De fyra apornas Armé”. Själv var jag inte sämre att tänka ut en lokal variant, vad sägs om ”den onde, den gode, den fule” eller varför inte ”gökboet”.
Självmål två var väl de eller den S politiker som skickar hot brev i Fredrik Reinfeldt var tänkte vederbörande att de skulle vinna på detta egentligen, hur kan en så stor och vältrimmad organisation som Socialdemokraterna släppa fram dessa höns i sin egen organisation.
Självmål tre, jag säger bara Anna Sjödin.
Fantasiskt roligt att Sverige vann OS hockeyn, synd bara jag inte fick uppleva det med L, det hade varit ännu roligare.
Annars känns det mest bara som jag spelar i sidled på mittplan.
I den politiska världen verkar det inte vara bättre.
Självmål ett var Lars Lejonborgs fantastiska korkade utspel om gemensam partibeteckning i valet. En idé som genast tog sågades av alla andra partier direkt. Höjdpunkten var när den gode Lejonborg fick frågan om varför han gjort detta utspel och svarar ”för det vore dumt om vi förlorade för att vi framstod som oeniga” och sedan svar ”det får vi se efter valet” när det gällde vem som skulle vara denna oheliga allians skulle ha som stadsministerkandidat.
Både DN ledarsida och morgonpasset i P3 lyssnare hängde genast på och kom in med namnförslag. I P3 snöade man direkt in på filmteman ett förslag var exempelvis ”Vi vet vad ni gjorde förra mandatperioden” men höjdpunkten var nog ändå ”De fyra apornas Armé”. Själv var jag inte sämre att tänka ut en lokal variant, vad sägs om ”den onde, den gode, den fule” eller varför inte ”gökboet”.
Självmål två var väl de eller den S politiker som skickar hot brev i Fredrik Reinfeldt var tänkte vederbörande att de skulle vinna på detta egentligen, hur kan en så stor och vältrimmad organisation som Socialdemokraterna släppa fram dessa höns i sin egen organisation.
Självmål tre, jag säger bara Anna Sjödin.
Fantasiskt roligt att Sverige vann OS hockeyn, synd bara jag inte fick uppleva det med L, det hade varit ännu roligare.
Annars känns det mest bara som jag spelar i sidled på mittplan.
onsdag, februari 22, 2006
Mer om Hjo föresten
Följande evenmang har arrangerats i Hjo
Hjo-s-open i golf
Hjo-ru-vision song contest
undra vad som kommer härnäst?
Hjo-s-open i golf
Hjo-ru-vision song contest
undra vad som kommer härnäst?
Den enda vägen?
Jag har drappats av lite grubblerier:
1. Efter mitt tredje årsmöte på lika många dagar börjar funder på om det verkligen är så man gör världen bättre.
2. Om trekronors skott på mål i matchen mot slovakien ska räknas som skott eller passningar.
3. Hur ska jag överleva fram till valet.
4. Hur ska jag överleva efter valet.
5. Min fria roll på vänsterkanten inom Mp verkar reta en del i den nuvarande kommunala majoriteten.
Jag vet inte om jag har svaret på alla dessa frågor idag, men någon dag ska jag ta reda på det. Allt utom i det sista fallet där svaret är helt ointressant.
1. Efter mitt tredje årsmöte på lika många dagar börjar funder på om det verkligen är så man gör världen bättre.
2. Om trekronors skott på mål i matchen mot slovakien ska räknas som skott eller passningar.
3. Hur ska jag överleva fram till valet.
4. Hur ska jag överleva efter valet.
5. Min fria roll på vänsterkanten inom Mp verkar reta en del i den nuvarande kommunala majoriteten.
Jag vet inte om jag har svaret på alla dessa frågor idag, men någon dag ska jag ta reda på det. Allt utom i det sista fallet där svaret är helt ointressant.
tisdag, februari 21, 2006
Är en missad anslutning också en anslutning?
Jag har aldrig direkt roats av att missa bussar. När jag var liten och bodde i Rottne var det extra viktigt att man inte missade bussen, eftersom en missad buss betydde kanske två timmars väntan. I växjö var det inte riktigt samma problem, där gick det ju ganska lugnt att gå till de flesta grejer, i alla fall inne i staden. I Malmö, Göteborg och framför allt i Stockholm slutade jag överhuvudtaget att kolla på tidtabeller, men sjuminuters trafik finns det liksom inte samma behov. Men som regional valsamordnare i Borås gäller det att ha benkoll på tidtabellerna, eftersom annars kan en av följande mardrömsscenarier lätt inträffa (samtliga har även hänt undertecknad).
1. Två timmars väntan på Skövde station.
2. Två timmars väntan på Öxnered station.
3. Att tre timmar av ens liv på en lördag mellan kl 05 och 08 på morgonen går åt att åka fram och tillbaka till Landvetter från Göteborg (bytet på landvetter missades pga sovande i soffa).
Dock var samtliga av de ovanstående fallen självförvållade. Men mest förbannad blir man när man tvingas stå i någon ärkehåla (typ Hjo) och vänta pga någon busschaufför inte kan passa tiden. Eller när man får sitta i en kallbuss i en timme mellan Alingsås och Borås för att bussen har fått soppatorsk. Som en av passagerarna så fint uttryckte det i bästa sällskapsresan manér:
”Hur fan kan man glömma att tanka en buss”
Grejen är inte det att jag tycker att jag är så viktigt att jag inte kan avvara två timmar av mitt liv för det kan jag göra. Men i så fall vill jag hemska gärna undvika att ge dem till västtrafik.
Helt seriöst är det faktiskt så att varje gång som någon missar en buss pga av västtrafik så riskerar man en resenär. Jag kan inte stämma lokaltrafiken i Borås för att man på sträckan södra torget resecentrum lyckas bli mer än 11 minuter sen och för att jag därför missade tåget mot Vänersborg. För er som bor i Borås vet att det går att gå fortare än så. Det enda jag kan göra är att bli förbannad och ta nästa förbindelse.
På tal om Hjo föresten, vet ni var deras stadsslogan är?
”I love Hjo”
1. Två timmars väntan på Skövde station.
2. Två timmars väntan på Öxnered station.
3. Att tre timmar av ens liv på en lördag mellan kl 05 och 08 på morgonen går åt att åka fram och tillbaka till Landvetter från Göteborg (bytet på landvetter missades pga sovande i soffa).
Dock var samtliga av de ovanstående fallen självförvållade. Men mest förbannad blir man när man tvingas stå i någon ärkehåla (typ Hjo) och vänta pga någon busschaufför inte kan passa tiden. Eller när man får sitta i en kallbuss i en timme mellan Alingsås och Borås för att bussen har fått soppatorsk. Som en av passagerarna så fint uttryckte det i bästa sällskapsresan manér:
”Hur fan kan man glömma att tanka en buss”
Grejen är inte det att jag tycker att jag är så viktigt att jag inte kan avvara två timmar av mitt liv för det kan jag göra. Men i så fall vill jag hemska gärna undvika att ge dem till västtrafik.
Helt seriöst är det faktiskt så att varje gång som någon missar en buss pga av västtrafik så riskerar man en resenär. Jag kan inte stämma lokaltrafiken i Borås för att man på sträckan södra torget resecentrum lyckas bli mer än 11 minuter sen och för att jag därför missade tåget mot Vänersborg. För er som bor i Borås vet att det går att gå fortare än så. Det enda jag kan göra är att bli förbannad och ta nästa förbindelse.
På tal om Hjo föresten, vet ni var deras stadsslogan är?
”I love Hjo”
onsdag, februari 15, 2006
Lägg ner Borås djurpark
Det är dags nu, vi har kommit till slutet. Precis som alla bra band borde ha vett att veta när det är dags att lägga av (exempel på band som inte vetat detta Rollings Stones, David Bowie och The Cure) borde Boråsstad ta sitt förnuft tillfånga och inte driva en meningslös och förlusttyngd verksamhet vidare.
Borås djurpark har under en lång tid dragits med ekonomiska problem och jag måste erkänna att jag tycker att det är högst tveksamt om kommunen verkligen ska ta pengar som kunde läggas på bättre behövande ändamål (inte Pinocchiostatyer) på att driva en företag vars idé är att stänga in djur för allmän beskådan.
Om man nu ska vara ärlig och erkänna att jag är överens med en moderat så kan jag säga att jag och Maj Steen är helt eniga om att det här med kommunalabolag är en tveksam företeelse. Framför allt när de går minus och kommunen får betala.
Sedan tycker jag det här med djurparken kan ifrågasättas ur ett etiskt perspektiv. Jag är väl inte direkt någon djurrättsaktivist men om jag varit apa eller liknande hade jag nog hellre hängt med Tarzan i någon lian än suttit i en bur och tittat ut.
Mina kära partikamrater brukar dock framhålla djurparkens betydelse som turistmål. Ledsen att säga det men anledningarna till att turista i Borås är inte så väldigt många och jag har aldrig hört om någon som sagt att man ska kuska land och rike runt för att titta på tigrar i Borås djurpark.
Lite OS tankar:
1. OS har börjat fantastiskt bra - Norge har bara en guld medalj. För att citera den lokala storheten från mina hemtrakter Peter Jhide:
”Det är alltid kul när Norge får duktigt med pisk”
2. Dagens Wickegård:
”Sundin tar ner en svår puck på skriskon, drar åt höger, gör en varmkorv och skjuter snyckt i mål”
Man kan fundera hur han kommunicerar med sin fru egentligen?
Borås djurpark har under en lång tid dragits med ekonomiska problem och jag måste erkänna att jag tycker att det är högst tveksamt om kommunen verkligen ska ta pengar som kunde läggas på bättre behövande ändamål (inte Pinocchiostatyer) på att driva en företag vars idé är att stänga in djur för allmän beskådan.
Om man nu ska vara ärlig och erkänna att jag är överens med en moderat så kan jag säga att jag och Maj Steen är helt eniga om att det här med kommunalabolag är en tveksam företeelse. Framför allt när de går minus och kommunen får betala.
Sedan tycker jag det här med djurparken kan ifrågasättas ur ett etiskt perspektiv. Jag är väl inte direkt någon djurrättsaktivist men om jag varit apa eller liknande hade jag nog hellre hängt med Tarzan i någon lian än suttit i en bur och tittat ut.
Mina kära partikamrater brukar dock framhålla djurparkens betydelse som turistmål. Ledsen att säga det men anledningarna till att turista i Borås är inte så väldigt många och jag har aldrig hört om någon som sagt att man ska kuska land och rike runt för att titta på tigrar i Borås djurpark.
Lite OS tankar:
1. OS har börjat fantastiskt bra - Norge har bara en guld medalj. För att citera den lokala storheten från mina hemtrakter Peter Jhide:
”Det är alltid kul när Norge får duktigt med pisk”
2. Dagens Wickegård:
”Sundin tar ner en svår puck på skriskon, drar åt höger, gör en varmkorv och skjuter snyckt i mål”
Man kan fundera hur han kommunicerar med sin fru egentligen?
lördag, februari 11, 2006
The sun allways shines on TV
Man skulle kunna tro att jag spenderar hela dagarna framför Tv:n men det är faktiskt inte sant. Mest sitter jag faktiskt på jobbet, framför min gängliga masonitskiva och min släppbara arbetstelefon och försöker få min kalender att gå ihop. Men när jag kommer hem, vilket ibland blir ganska sent brukar jag titta en del på Tv. Här kommer en uppdatering över de senaste favoriterna.
1. OS – alla sporter är intressanta under OS under förutsättning att Sverige kan ta medalj. Under föra OS satt jag och L (tror jag) upp och tittade på Curling klockan halv fyra. Det var ju så himla spännande…….
Undra hur det kommer att gå i år?
2. Big Brother – Skandinaviens tjugo mediakåta idioter samlas i en lägenhet för att försöka vinna ära och berömmelse. Höjdpunkten nåddes nog när en av deltagarna blev upprör på en av de andra för att han inte rakade pungen.
3. Nicklas Wikegård – allas våran favorit Tv personlighet just nu. Den forne Djurgårds coachen har sadlat om och får nu tillfälle att leverera Sveriges mest icke politiskt korrekta sågningar i primetime Tv istället för på sport sidorna i aftonbladet. För er som vill ha ett smakprov på Nicklas fina uttalanden kommer här en smakprov:
”Klart att vi förlorar om vi åker ut på isen och spelar med handväskorna”.
”Tv 4 är en jävla pisskanal” (konstigt att han P Jhide kommer så bra överens).
”Puderfejs” kommentar om Patrik Ekwalls utseende.
En gång i tiden så gick en vänsterpartist upp och var hemskt upprörd över att Sveriges television hade valt att börja sända Dallas. Motiveringen var att den förhärligade kapitalismen, idag känns denna händelse ganska fåning. Att ha åsikter om vad som sänts på Tv ingår liksom inte riktigt i politikernas jobb nu för tiden. Men ibland funderar man på om det inte vore dags att tänka om på denna punkt. Måste man verkligen sända så jävla många timmar sport från OS? Sverige ställer inte ens upp med en deltagare i nordisk kombination så varför sända skiten (alla som utan att slå upp det vet vad nordisk kombination är för sport ska få guld stjärna).
Nä nu är det dags att gå hem och titta på ”på spåret”.
1. OS – alla sporter är intressanta under OS under förutsättning att Sverige kan ta medalj. Under föra OS satt jag och L (tror jag) upp och tittade på Curling klockan halv fyra. Det var ju så himla spännande…….
Undra hur det kommer att gå i år?
2. Big Brother – Skandinaviens tjugo mediakåta idioter samlas i en lägenhet för att försöka vinna ära och berömmelse. Höjdpunkten nåddes nog när en av deltagarna blev upprör på en av de andra för att han inte rakade pungen.
3. Nicklas Wikegård – allas våran favorit Tv personlighet just nu. Den forne Djurgårds coachen har sadlat om och får nu tillfälle att leverera Sveriges mest icke politiskt korrekta sågningar i primetime Tv istället för på sport sidorna i aftonbladet. För er som vill ha ett smakprov på Nicklas fina uttalanden kommer här en smakprov:
”Klart att vi förlorar om vi åker ut på isen och spelar med handväskorna”.
”Tv 4 är en jävla pisskanal” (konstigt att han P Jhide kommer så bra överens).
”Puderfejs” kommentar om Patrik Ekwalls utseende.
En gång i tiden så gick en vänsterpartist upp och var hemskt upprörd över att Sveriges television hade valt att börja sända Dallas. Motiveringen var att den förhärligade kapitalismen, idag känns denna händelse ganska fåning. Att ha åsikter om vad som sänts på Tv ingår liksom inte riktigt i politikernas jobb nu för tiden. Men ibland funderar man på om det inte vore dags att tänka om på denna punkt. Måste man verkligen sända så jävla många timmar sport från OS? Sverige ställer inte ens upp med en deltagare i nordisk kombination så varför sända skiten (alla som utan att slå upp det vet vad nordisk kombination är för sport ska få guld stjärna).
Nä nu är det dags att gå hem och titta på ”på spåret”.
fredag, februari 10, 2006
Att rädda världen kräver sin tribut
För länge sedan, ja i alla fall tidigare än 2004, så gick det ett musik program på Tv där Henrik Schyffert och någon annan person (har verkligen ingen aning om vem det var) satt vid ett bord och pratade musik. Jag kom ihåg att jag reagerade över att konceptet var en efter apning av Orvar Säfström (och ytterligare någon annan jag inte minns var han hette) filmrecensions program.
I ett av dessa program drev Henrik Schyffert en tes rörande om varför det inte fanns några bra band ifrån Stockholm, en tes som den andra naturligtvis inte höll med om. Unge herr Schyffert menade i vilket fall att anledningen till denna brist på Stockholmsband var att ungarna från Stockholm var allt för splittrade med andra grejer i sina liv för att kunna bygga upp motivationen som krävdes för att satsa allt. Det fanns helt enkelt för mycket att göra i Stockholm. Men om man kom ifrån Eskilstuna som Kent, eller Robertfors som Sahara Hotnights eller från Rottne utanför Växjö som The Ark och jag själv gör så är det dels så att det inte finns speciellt mycket roligt att göra och dessutom så vet man att om man på något sätt ska lyckas ta sig ifrån sovstadsmissären så gäller det att kunna prioritera bort allt annat.
Denna tes kunde nog inte ha stämt bättre in på någon människa i hela världen än mig själv. Jag är ideologiskt övertygad, jag vill förändra världen jag vill göra en skillnad och jag vet att man för att kunna göra skillnad faktiskt måste skaffa sig en position som möjliggör detta. Därav är jag följaktligen även karriärist, tragiskt men sant.
Med ojämna mellanrum är vi fyra stycken som brukar samlas på det lokala haket för att dricka öl och prata kommunpolitik. Jag vet att det låter tråkigt men det är fantastiskt mer spännande än vad det låter som. Vår gemensamma nämnare är just att vi delar samma passion. Alla är inte samma karriärister som jag, men annars är vi nog av samma skrot och korn. När jag gick med i Miljöpartiet var tre av oss fyra sambos. Då hade två personer i sällskapet varit medlemmar sedan länge och jag och min vän Johan var nyblivna medlemmar. Idag är alla singlar, Johan blev det för ett år sedan, jag i november och den siste medlemmen för ett kort tag sedan.
Jag kan i detta sammanhang endast tala för mig själv. Men med arbetsveckor på konstant över 50 timmar trots att jag bara har betalt för 20 så inser man att detta har ett pris. Samtidigt finns det ingenting som jag hellre skulle vilja göra. Att riskera, och i förlängningen förlora, mitt förhållande pga jobbet var både det bästa och sämsta beslut jag har tagit (jag ska väl i ärlighetens namn säga det att det även fanns andra komplikationer och att jag i denna historien nog inte framstår som en bättre människa men jag tror att även du som det berör skulle hålla med om att jobbet i slutänden var de springande punkten).
Politik är min passion, mitt jobb, mitt intresse och mitt liv i väldigt stor det och det kräver sin tribut. Jag hoppas inte det automatiskt gör mig till en sämre människa, det faktum att jag älskar mitt jobb. Tvärt om hoppas jag faktiskt att jag kan göra världen lite bättre.
I ett av dessa program drev Henrik Schyffert en tes rörande om varför det inte fanns några bra band ifrån Stockholm, en tes som den andra naturligtvis inte höll med om. Unge herr Schyffert menade i vilket fall att anledningen till denna brist på Stockholmsband var att ungarna från Stockholm var allt för splittrade med andra grejer i sina liv för att kunna bygga upp motivationen som krävdes för att satsa allt. Det fanns helt enkelt för mycket att göra i Stockholm. Men om man kom ifrån Eskilstuna som Kent, eller Robertfors som Sahara Hotnights eller från Rottne utanför Växjö som The Ark och jag själv gör så är det dels så att det inte finns speciellt mycket roligt att göra och dessutom så vet man att om man på något sätt ska lyckas ta sig ifrån sovstadsmissären så gäller det att kunna prioritera bort allt annat.
Denna tes kunde nog inte ha stämt bättre in på någon människa i hela världen än mig själv. Jag är ideologiskt övertygad, jag vill förändra världen jag vill göra en skillnad och jag vet att man för att kunna göra skillnad faktiskt måste skaffa sig en position som möjliggör detta. Därav är jag följaktligen även karriärist, tragiskt men sant.
Med ojämna mellanrum är vi fyra stycken som brukar samlas på det lokala haket för att dricka öl och prata kommunpolitik. Jag vet att det låter tråkigt men det är fantastiskt mer spännande än vad det låter som. Vår gemensamma nämnare är just att vi delar samma passion. Alla är inte samma karriärister som jag, men annars är vi nog av samma skrot och korn. När jag gick med i Miljöpartiet var tre av oss fyra sambos. Då hade två personer i sällskapet varit medlemmar sedan länge och jag och min vän Johan var nyblivna medlemmar. Idag är alla singlar, Johan blev det för ett år sedan, jag i november och den siste medlemmen för ett kort tag sedan.
Jag kan i detta sammanhang endast tala för mig själv. Men med arbetsveckor på konstant över 50 timmar trots att jag bara har betalt för 20 så inser man att detta har ett pris. Samtidigt finns det ingenting som jag hellre skulle vilja göra. Att riskera, och i förlängningen förlora, mitt förhållande pga jobbet var både det bästa och sämsta beslut jag har tagit (jag ska väl i ärlighetens namn säga det att det även fanns andra komplikationer och att jag i denna historien nog inte framstår som en bättre människa men jag tror att även du som det berör skulle hålla med om att jobbet i slutänden var de springande punkten).
Politik är min passion, mitt jobb, mitt intresse och mitt liv i väldigt stor det och det kräver sin tribut. Jag hoppas inte det automatiskt gör mig till en sämre människa, det faktum att jag älskar mitt jobb. Tvärt om hoppas jag faktiskt att jag kan göra världen lite bättre.
Skapade beroenden
Jag levde i sexton år av mitt liv utan internet och i nästan nitton utan mobil. När jag blir utan dessa två idag känns det som om jag stog naken på antarktis.
tisdag, januari 31, 2006
Lite nyheter
Jag är tillbaka på jobbet, vilket är lika fantastiskt som det alltid är. Framför allt när man väntar på en annonssäljare som ska komma och som man ändå inte tänker handla av, vilket gör att man bara få sitta och titta på klockan.
Vita Huset ska läggas ner, och när man så avsnittet igår så är det knappt man sörjer, jag tycker inte om när de ska lösa världsproblem. Mer amerikansk inrikespolitik vill jag ha. Commander in Chief lider av samma dilemma, man tar i så våldsamt och förstorar upp handlingen. Det mest spännande avsnitt av vita huset jag har sett handlade om förhandlingen kring reformationen av "social security" (amerikanska pensionsystemet). Det är lite mer min nivå.
Jag har gått med på helgon, fråga mig inte varför.
Imorgon ska jag ha lunch möte med en från andra sidan.
måndag, januari 30, 2006
Ursäkta dröjsmålet
Ledsen kära läsare för att jag har dröjt med att skriva. Har haft riktigt mycket att göra på jobbet. Det är då den stora insperationlösheten kommer och man egentligen bara vill gå hem och sätta sig och titta på repriser av Mac Guyver.
Vad ska man egentligen tycka om Anna Sjödin? Att hon är trög för att hon vägrar erkänna att hon var packad på krogen. Eller att hon är tuff för att det krävs tre vakter för att släpa ut henne från krogen. Det första jag reagerade på var faktiskt om jag ska vara helt ärlig att SSU:s ordförande har en egen pressekreterare.
Jag är väl inte skickad att bedömma saningshalten i endera av de historierna som presenterades i media. Men jag ställe mig mycket frågande till att en person i Anna Sjödin ställning verkligen skulle säga "jävla svartskalle" till någon enda människa. Det är lika dumt som om Marie Antionet skulle ha sagt att folket skulle äta kakor istället för bröd.
I fredags var en riktigt dålig dag på jobbet, med vissa vänner behöver man inga fiender om man säger så.
S kom ner i helgen vilket var riktigt trevligt. Och precis som planerat blev det stor fest och utgång på Gretas, det nya favorit haket. Jag hoppas att det kan göras om någongång i framtiden.
Det blev inte så mycket skrivit den här gången men jag får väl återkomma lite senare....
fredag, januari 20, 2006
Ladies and gentlemen, we are now watching democracy at work
Rubriken är faktiskt ett citat från min favorit tv serie vita huset (ja, jag erkänner jag är precis så nördig som det verkar). Citatet sägs i ett sammanhang där en amerikansk senator i serien gör en så kallad fillibuster, och i dag trodde jag att jag höll på att få uppleva något liknande i Borås kommunfullmäktige. En fillibuster är när en person i amerikanska kongressen av någon anledning försöker blockera ett beslut genom att begära ordet och sedan aldrig sluta tala. Det finns nämligen ingen längsta talar tid i amerikanska senaten och det finns det faktiskt inte i kommunfullmäktige heller. Och idag fick vi bevittna när kommunfullmäktiges ordförande Maj Steen höll ett brandtal emot skapandet av ett nytt stort kommunalt bolag när Borås energi och renhållnings ska slås ihop, i trettiofem minuter. Ja, människan pratade i trettiofem minuter av de trettio skolelever som av sin lärare tvingats inta åhörarplatserna hur många tror ni kommer att vara intresserade av politik i framtiden. Jag misstänker ingen.
Jag misstänker att en PR konsult som skulle få uppdraget att marknadsföra produkten kommunfullmäktige skulle föreslå en del förändringar.
En anledning till för att avskaffa allt var politieker heter. I den fina regionen Västra Götaland produceras det en tidning som heter regionmagasinet. I Mars ska regionmagasinet göra en val special detta nummer ska gå ut till 600 000 hushåll samt alla gymnasieelever. Tidningsredaktionen ville att man i detta nummer skulle göra en intervju med någon ung politiker som kandiderar till regionen. Men det tyckte inte S och M. De ville istället att intervjuerna skulle vara med deras egna regionråd. Och så blev det med, behöver jag säga att de är män, vita och 50 +.
Reflektion kolon, vilket mörker!
Nu till lite personligt gnäll.
Jag jobbar för mycket. Jag är anställd på 50 procent vilket betyder 20 timmar i veckan. När jag gick till jobbet idag hade jag gjort 30 och vet ni hur mycket extra betalt jag får för det?
(trumvirvelsljud) Ingenting!
Men vad ska man göra, jag har helt seriöst hur mycket som helst att göra på jobbet. Imorgon ska jag dessutom försöka styr upp ett möte i Karlsborg, vilket är ungefär så långt bort som man kan komma i den här regionen från Borås, med Lars Ångström. En fredag dessutom, vem lägger ett möte en fredag. Jag misstänker att det inte kommer att bli någon succé.
Tillsist tänkte jag leverera en tanke. Jag skrev i ett tidigare inlägg om att jag känner mig ensam. Det gör jag alltjämt fortfarande även om det kanske sakta håller på att bli bättre. Men tänk om politiken skulle organiseras efter människors karaktärer istället för ideologi. Tänk er en klassisk amerikansk high school film, typ breakfast club, där har vi åtta politiska partier. Vi har ”pappas pojke i seglar kläder partiet”, vi har ”nördpartiet”, vi har ”den tysta flickan längst bak i svarta kläder partiet” plus några till ”värsting partiet” får naturligtvis inte glömmas bort. Frågan som borde ställas är helt klart om detta skulle få människor att känna en större eller mindre känsla av att deras intressen tas tillvara i det politiska beslutsfattandet. Bara en tanke.
Föresten en sak till. Det drar ihop sig för nomineringar till en viss styrelse av viss vikt. Fler av dem som läser detta har nog funderat på att det är nästa år som en stor förändring kommer att ske. Men det verkar som de som nominerat sig till i år har dragit vinst lotten, tre personer har hittintills meddelat att de inte ställer upp till omval. Det är inte helt omöjligt att antalet i styrelsen kommer att ökas detta år. Detta faktum kan öppna för riktiga dark horses. En tips bara.
Jag misstänker att en PR konsult som skulle få uppdraget att marknadsföra produkten kommunfullmäktige skulle föreslå en del förändringar.
En anledning till för att avskaffa allt var politieker heter. I den fina regionen Västra Götaland produceras det en tidning som heter regionmagasinet. I Mars ska regionmagasinet göra en val special detta nummer ska gå ut till 600 000 hushåll samt alla gymnasieelever. Tidningsredaktionen ville att man i detta nummer skulle göra en intervju med någon ung politiker som kandiderar till regionen. Men det tyckte inte S och M. De ville istället att intervjuerna skulle vara med deras egna regionråd. Och så blev det med, behöver jag säga att de är män, vita och 50 +.
Reflektion kolon, vilket mörker!
Nu till lite personligt gnäll.
Jag jobbar för mycket. Jag är anställd på 50 procent vilket betyder 20 timmar i veckan. När jag gick till jobbet idag hade jag gjort 30 och vet ni hur mycket extra betalt jag får för det?
(trumvirvelsljud) Ingenting!
Men vad ska man göra, jag har helt seriöst hur mycket som helst att göra på jobbet. Imorgon ska jag dessutom försöka styr upp ett möte i Karlsborg, vilket är ungefär så långt bort som man kan komma i den här regionen från Borås, med Lars Ångström. En fredag dessutom, vem lägger ett möte en fredag. Jag misstänker att det inte kommer att bli någon succé.
Tillsist tänkte jag leverera en tanke. Jag skrev i ett tidigare inlägg om att jag känner mig ensam. Det gör jag alltjämt fortfarande även om det kanske sakta håller på att bli bättre. Men tänk om politiken skulle organiseras efter människors karaktärer istället för ideologi. Tänk er en klassisk amerikansk high school film, typ breakfast club, där har vi åtta politiska partier. Vi har ”pappas pojke i seglar kläder partiet”, vi har ”nördpartiet”, vi har ”den tysta flickan längst bak i svarta kläder partiet” plus några till ”värsting partiet” får naturligtvis inte glömmas bort. Frågan som borde ställas är helt klart om detta skulle få människor att känna en större eller mindre känsla av att deras intressen tas tillvara i det politiska beslutsfattandet. Bara en tanke.
Föresten en sak till. Det drar ihop sig för nomineringar till en viss styrelse av viss vikt. Fler av dem som läser detta har nog funderat på att det är nästa år som en stor förändring kommer att ske. Men det verkar som de som nominerat sig till i år har dragit vinst lotten, tre personer har hittintills meddelat att de inte ställer upp till omval. Det är inte helt omöjligt att antalet i styrelsen kommer att ökas detta år. Detta faktum kan öppna för riktiga dark horses. En tips bara.
tisdag, januari 17, 2006
Att titta uppåt eller neråt i tabellen
Pseudonymen Mats Hård skrev att det finns de som tittar uppåt i tabellen och så finns det dem som tittar nedåt. Det finns dem som ser varje seger som ett tecken på att nått stort kan vara på gång och sen finns det dem som endast ser en vinst som något som förebådar ett större fall.
Den senaste tiden har vi (läs Miljöpartiet) haft en klar opinionsmässig medgång. Över 6 procent i tre mättningar i rad tror jag faktiskt aldrig har hänt någonsin. I en lokalmättning i Göteborgsstad fick vi nyliggen 9,6 %. Ska man titta uppåt eller neråt i tabellen? Ja jag tror att man måste göra båda samtidigt.
Internt, eftersom vi tycker att vi är partiet med de bästa idéerna, har det länge undrats när genombrottet ska komma. När ska vi sluta vara ett 4 % parti och klättra de där viktiga procenten upp mot kanske 8 – 12 procent? Jag kanske är den tiden här nu. Partiet räknas i alla fall numera som en av de etablerade i den svenska politik, vi är inte längre bara en samling miljömuppar som springer runt i skogen med lupp och studerar lavar. Under de senaste åren har vi även kunnat skörda våra första riktiga politiska framgångar. Frågor där S verkligen har fått ge med sig för våra politiska krav. Under de senaste månaderna har vi dessutom fått en del positivt genomslag för profilfrågor som en humanare flyktingpolitik och framför allt, trängselavgifterna. Till och med svensk näringsliv har börjat svänga när det gäller trängsel avgifterna. Om vi lyckas vinna den omröstningen i Stockholm så är det våran i särklass största politiska framgång hitintills.
Samtidigt så är det naturligtvis så nu har vi helt plötsligt röster att tappa. Vi måste, för att hålla kvar dessa procent bli allt mer noggrann med vilka av våra politiska krav som vi väljer att profilera och hur vi gör det. Jag menar inte att det inte finns delar av vår politik som vi inte ska gå ut med. Men trots allt är det så att vissa frågor när det gäller omstruktureringar av ekonomin exempelvis är svåra att kommunicera, vilket gör dem till olämpliga valfrågor.
Men
Vi får inte heller börja stirra oss blinda på siffror till den grad att vi inte vågar föra ut våran politik eller helt säljer ut våran politik. Jag tror att det är en svår balansgång men hitintills har vi klarat den hyggligt tycker jag.
Den senaste tiden har vi (läs Miljöpartiet) haft en klar opinionsmässig medgång. Över 6 procent i tre mättningar i rad tror jag faktiskt aldrig har hänt någonsin. I en lokalmättning i Göteborgsstad fick vi nyliggen 9,6 %. Ska man titta uppåt eller neråt i tabellen? Ja jag tror att man måste göra båda samtidigt.
Internt, eftersom vi tycker att vi är partiet med de bästa idéerna, har det länge undrats när genombrottet ska komma. När ska vi sluta vara ett 4 % parti och klättra de där viktiga procenten upp mot kanske 8 – 12 procent? Jag kanske är den tiden här nu. Partiet räknas i alla fall numera som en av de etablerade i den svenska politik, vi är inte längre bara en samling miljömuppar som springer runt i skogen med lupp och studerar lavar. Under de senaste åren har vi även kunnat skörda våra första riktiga politiska framgångar. Frågor där S verkligen har fått ge med sig för våra politiska krav. Under de senaste månaderna har vi dessutom fått en del positivt genomslag för profilfrågor som en humanare flyktingpolitik och framför allt, trängselavgifterna. Till och med svensk näringsliv har börjat svänga när det gäller trängsel avgifterna. Om vi lyckas vinna den omröstningen i Stockholm så är det våran i särklass största politiska framgång hitintills.
Samtidigt så är det naturligtvis så nu har vi helt plötsligt röster att tappa. Vi måste, för att hålla kvar dessa procent bli allt mer noggrann med vilka av våra politiska krav som vi väljer att profilera och hur vi gör det. Jag menar inte att det inte finns delar av vår politik som vi inte ska gå ut med. Men trots allt är det så att vissa frågor när det gäller omstruktureringar av ekonomin exempelvis är svåra att kommunicera, vilket gör dem till olämpliga valfrågor.
Men
Vi får inte heller börja stirra oss blinda på siffror till den grad att vi inte vågar föra ut våran politik eller helt säljer ut våran politik. Jag tror att det är en svår balansgång men hitintills har vi klarat den hyggligt tycker jag.
fredag, januari 13, 2006
Det kristna högerspöket
För ett tag sedan, jag tror det var i förgår, smög det sig in en liten notis på nöjessidan i Borås tidning om att filmen Brokeback Mountain hade blivit nerplockad från biograferna i Utah i USA. Filmen handlar om två cowboys som inleder en homosexuell relation och denna typ av osedlighet var tydligen mer än vad den amerikanska kristna högern, vilken kanske har sitt absolut starkaste fäste i Mormon staten Utah, klarade av. Så nerplockad blev den.
Som svensk känner man kanske instinktivt att man mest vill skratta åt denna typ av extremt löjlig självcensur som den amerikanska film industrin ägnar sig åt. Tyvärr är det ju lite värre än så. För samma sällskap tokstollar som lyckas få en film nerplockad från vita duken har också lyckats med att få George Bush tillsatt som president och dessutom återvald. Och nu är man snart nära sin kanske allra största seger att få Samuel Alito invald som domare i den amerikanska högsta domstolen och då är det ridå fullständigt. Inte nog med att han är emot att lagar som reglerar vapen innehav eller ökar homosexuellas rättigheter han har dessutom tydligt deklarerat sin intension av att återigen förbjuda aborter.
Jag vill markera här att jag inte är fanatiskt antiamerikan. Min far bor sedan några år i USA och är gift med en amerikansk kvinna som är fantastisk trevlig. Jag har varit i USA två gånger, och senast i somras var jag där i en hel månad. Och som individer är amerikaner en av de mest artiga och trevliga människor som finns. Men som Michel Moore har sagt, så fort vi ska göra något i grupp så sätter vi ondskan till världen.
Nu finns tyvärr det inte bara kristen höger i USA, även här i Sverige har superreaktionära krafter på senaste tiden börjat vissa livstecken. Mest uppmärksamhet har väl rikspuckot Åke Green fått. Så numera kan man tydligen, så länge man säger sig bygga sina ord på bibeln, få säga precis vad som helst om vem som helst.
Att Åke Green och hans kompisar inte gillar homosexuella kan jag på ett psykologiskt plan förstå, det har alltid funnits människor som verkar ha ett stort behov av att få människor att tycka illa om varandra och på det sättet själva framstå som bättre människor. Jag har dock väldigt svårt att se hur de argumenterar när de kallar sig själva för bokstavstroende. Tycker de verkligen att man ska bli dödad om man arbetar på vilodagen? Måste alla bönder som odlar olika grödor sida vid sida stenas? För att inte tala om de som går klädda i kläder sydda med två olika material som ska brännas på bål? Tror att de borde tänka över detta en gång till om jag ska vara helt ärlig.
Nu till nått helt annat.
Jag har börjat få kommentarer rörande saker jag skriver inskickade till min mailbox, tänkte passa på att svara.
Signaturen L, som jag tror jag vet vem det är, tycker att denna blogs ironiska och bittra ton klär mig illa. Det stämmer kanske men i politik kretsar är den lite av mitt signum men det ska kanske påpekas att jag är ganska glad i de flesta fall.
Tillsignaturen Mac måste jag svara att anledningen till att jag skrev att jag äter jätteräkor, vilket jag gör på kinaresturang typ en gång i kvartalet, var för att markera min mänsklighet. Jag är inte hundraprocentigt konsekvent men jag försöker i alla fall göra något vilket måste vara bättre än inget. Men nåja borde kanske sluta med jätteräckorna med. Och egentligen alla andra animalier med för den delen men den kraften har jag inte riktigt i mig ännu.
Tillsist
Jag måste erkänna att jag under den senaste veckan lyckats lyfta spelet en aning. Efter att jag hade sjunkit väldigt lågt med backlinjen från julhelgen och framåt. Hoppas att det kan hålla i sig och att jag kan förlägga en del av bollinnehavet på kamratföreningens planhalva en tid framöver.
Som svensk känner man kanske instinktivt att man mest vill skratta åt denna typ av extremt löjlig självcensur som den amerikanska film industrin ägnar sig åt. Tyvärr är det ju lite värre än så. För samma sällskap tokstollar som lyckas få en film nerplockad från vita duken har också lyckats med att få George Bush tillsatt som president och dessutom återvald. Och nu är man snart nära sin kanske allra största seger att få Samuel Alito invald som domare i den amerikanska högsta domstolen och då är det ridå fullständigt. Inte nog med att han är emot att lagar som reglerar vapen innehav eller ökar homosexuellas rättigheter han har dessutom tydligt deklarerat sin intension av att återigen förbjuda aborter.
Jag vill markera här att jag inte är fanatiskt antiamerikan. Min far bor sedan några år i USA och är gift med en amerikansk kvinna som är fantastisk trevlig. Jag har varit i USA två gånger, och senast i somras var jag där i en hel månad. Och som individer är amerikaner en av de mest artiga och trevliga människor som finns. Men som Michel Moore har sagt, så fort vi ska göra något i grupp så sätter vi ondskan till världen.
Nu finns tyvärr det inte bara kristen höger i USA, även här i Sverige har superreaktionära krafter på senaste tiden börjat vissa livstecken. Mest uppmärksamhet har väl rikspuckot Åke Green fått. Så numera kan man tydligen, så länge man säger sig bygga sina ord på bibeln, få säga precis vad som helst om vem som helst.
Att Åke Green och hans kompisar inte gillar homosexuella kan jag på ett psykologiskt plan förstå, det har alltid funnits människor som verkar ha ett stort behov av att få människor att tycka illa om varandra och på det sättet själva framstå som bättre människor. Jag har dock väldigt svårt att se hur de argumenterar när de kallar sig själva för bokstavstroende. Tycker de verkligen att man ska bli dödad om man arbetar på vilodagen? Måste alla bönder som odlar olika grödor sida vid sida stenas? För att inte tala om de som går klädda i kläder sydda med två olika material som ska brännas på bål? Tror att de borde tänka över detta en gång till om jag ska vara helt ärlig.
Nu till nått helt annat.
Jag har börjat få kommentarer rörande saker jag skriver inskickade till min mailbox, tänkte passa på att svara.
Signaturen L, som jag tror jag vet vem det är, tycker att denna blogs ironiska och bittra ton klär mig illa. Det stämmer kanske men i politik kretsar är den lite av mitt signum men det ska kanske påpekas att jag är ganska glad i de flesta fall.
Tillsignaturen Mac måste jag svara att anledningen till att jag skrev att jag äter jätteräkor, vilket jag gör på kinaresturang typ en gång i kvartalet, var för att markera min mänsklighet. Jag är inte hundraprocentigt konsekvent men jag försöker i alla fall göra något vilket måste vara bättre än inget. Men nåja borde kanske sluta med jätteräckorna med. Och egentligen alla andra animalier med för den delen men den kraften har jag inte riktigt i mig ännu.
Tillsist
Jag måste erkänna att jag under den senaste veckan lyckats lyfta spelet en aning. Efter att jag hade sjunkit väldigt lågt med backlinjen från julhelgen och framåt. Hoppas att det kan hålla i sig och att jag kan förlägga en del av bollinnehavet på kamratföreningens planhalva en tid framöver.
måndag, januari 09, 2006
Vänstern sluter leden
Vänstern hade kongress i helgen. En tillställning som väcker många frågor; hur ofta sades ordet ”kamrat” egentligen? Varför har den negativa publiceringen kring den interna partisplittringen varit mindre än förväntat? och tillsist vad fick egentligen Johan Lönnroth att dra tillbaka sin kandidatur?
Jag kan inte svaret på första frågan men under den halvtimme som jag studerade Svt 24 sades kamrat ca 40 gånger. Jag skojar inte. De måste trots allt vara väldigt goda vänner de där vänsterpartisterna.
Fråga nummer två tror jag kan förklaras med vänsterns nya valstrateg. Hon är duktig den där Jenny Lindahl-Persson, det är dags att börja bli nervös för vänstern igen. Hon och Ohly har begärt rättning i leden, och det är inte omöjligt att de får det. Jenny Lindahl-Persson uppgift är antagligen att se till att media inte får tillgång till fler kritiska röster och att partiet därmed ska kunna rida ut stormen. Både hon och Ohly vet naturligtvis att storyn börjar bli gammal och att mediadrevet snart kommer att lägga sig om inga nya vedträn kastas på brasan. De kritiska röster som finns kvar inom partiet kommer att tystna eller lämna. Denna taktik känns förövrigt igen från den tiden när Jenny Lindahl-Persson var Ung Vänster ordförande.
Men hur fick egentligen Ohly Johan Lönnroth att dra tillbaka sin kandidatur? Den frågan kan inte riktigt sluta att förbrylla mig. Det fanns liksom ingen anledning för den gode Lönnroth att inte ställa upp. Han har ingen maktbas inom partiet, inget att förlora hans tid i partitoppen är slut och kommer aldrig att komma tillbaka. Det finns bara två alternativ som jag ser det, köpslagning eller hot.
Om det handlar om kohandel så ser jag endast en sak som Ohly kan ge Johan Lönnroth som han verkligen skulle vilja ha och det är möjligheten att få bygga vidare på separatist organisationen vägval vänster. Men i min värld skulle en sådan typ av eftergift vara allt för stor för att gynna Ohly därför ställer jag mig även skeptisk till om det verkligen kan vara orsaken.
Det andra scenariot är lite mer nervkittlande även om jag naturligtvis aldrig kommer att få reda på svaret. Men helt omöjligt är det väl inte att herr Lönnroth skulle ha någon hemlighet i garderoben som han inte gärna vill ska komma fram.
Tillsist uppdatering av privatliv:
Jag är sjuk, ska träffa min arbetsgivare om ca 1 ½ timmar samt luktar svett. Jag tror att ordet misär är det som passar bäst in på mig just nu.
Jag kan inte svaret på första frågan men under den halvtimme som jag studerade Svt 24 sades kamrat ca 40 gånger. Jag skojar inte. De måste trots allt vara väldigt goda vänner de där vänsterpartisterna.
Fråga nummer två tror jag kan förklaras med vänsterns nya valstrateg. Hon är duktig den där Jenny Lindahl-Persson, det är dags att börja bli nervös för vänstern igen. Hon och Ohly har begärt rättning i leden, och det är inte omöjligt att de får det. Jenny Lindahl-Persson uppgift är antagligen att se till att media inte får tillgång till fler kritiska röster och att partiet därmed ska kunna rida ut stormen. Både hon och Ohly vet naturligtvis att storyn börjar bli gammal och att mediadrevet snart kommer att lägga sig om inga nya vedträn kastas på brasan. De kritiska röster som finns kvar inom partiet kommer att tystna eller lämna. Denna taktik känns förövrigt igen från den tiden när Jenny Lindahl-Persson var Ung Vänster ordförande.
Men hur fick egentligen Ohly Johan Lönnroth att dra tillbaka sin kandidatur? Den frågan kan inte riktigt sluta att förbrylla mig. Det fanns liksom ingen anledning för den gode Lönnroth att inte ställa upp. Han har ingen maktbas inom partiet, inget att förlora hans tid i partitoppen är slut och kommer aldrig att komma tillbaka. Det finns bara två alternativ som jag ser det, köpslagning eller hot.
Om det handlar om kohandel så ser jag endast en sak som Ohly kan ge Johan Lönnroth som han verkligen skulle vilja ha och det är möjligheten att få bygga vidare på separatist organisationen vägval vänster. Men i min värld skulle en sådan typ av eftergift vara allt för stor för att gynna Ohly därför ställer jag mig även skeptisk till om det verkligen kan vara orsaken.
Det andra scenariot är lite mer nervkittlande även om jag naturligtvis aldrig kommer att få reda på svaret. Men helt omöjligt är det väl inte att herr Lönnroth skulle ha någon hemlighet i garderoben som han inte gärna vill ska komma fram.
Tillsist uppdatering av privatliv:
Jag är sjuk, ska träffa min arbetsgivare om ca 1 ½ timmar samt luktar svett. Jag tror att ordet misär är det som passar bäst in på mig just nu.
fredag, januari 06, 2006
Allting går att sälja med mördande reklam…
Fortsättningen på denna gamla refräng är "kom och köp konserverad gröt". Om man jämför med några av de produkter som marknadsförts den senaste tiden verkar konserverad gröt ganska vettigt. För jag skulle gärna vilja träffa den människa som kan förklara det reella värdet av att köpa "namngivandet" av en stjärna.
Låt mig förklara:
För det första, NASA eller någon annan internationell organisation ändrar inte namnen på stjärnorna i sina register, alltså du namnger inte någon stjärna och därför finns det heller inget hinder för företaget att sälja stjärnan en gång till.
För det andra du köper inte direkt själva stjärnan och även om du gjorde det kommer du aldrig att kunna åka dit, och även om du kunde fysiskt ta dig dit så skulle du dö innan du hunnit fram. Förklara därför gärna vad själva nyttan med att äga en stjärna är.
För det tredje, med det tidigare sagda taget i beaktande, är det då romantiskt om man får en stjärna namngiven till sig i present eller betyder det egentligen att antingen den som köpt stjärnan åt dig är en idiot eller att den som köpt den åt dig tror att du är en idiot.
Nästa spännande produkt:
Icke kolsyrat vatten på flaska, d.v.s. kranvatten med etikett. Briljant ide! Ibland kan man även få det kallt.
I filmen fight club har de två sidorna av Tyler Durden (Brad Pitt och Edward Norton) en fantastisk dialog. Brad Pitt frågar Edward Norton varför de båda (jag vet att de är samma person, jag har sett filmen) vet vad ett tubé (nått slags täcke, vet inte om jag stavar rätt) är. Frågan som sedan ställs är varför vet vi det. Är det essentiellt till vår överlevnad; nej det är det inte. Så varför vet vi vad det ett tubé är, jo, för att vi är konsumenter.
Jag är också konsument. Jag ägnade en gång tio minuter åt att skälla på min vän Johan för att han i en pressad situation inte ägde ett VISA-kort. Jag har inte heller några ambitioner till att flytta ut till landet och bli självförsörjande.
Men
Jag handlar i alla fall rättvisemärkt kaffé, te och choklad. Jag handlar kravmärkt när jag kan. Men jag handlar även sådant som kanske inte gör världen bättre så som exempelvis jätteräckor och sprit. Så jag är en dålig människa jag med.
Men jag handlar inte stjärnor och kranvatten för 15 kr halv-litern.
Låt mig förklara:
För det första, NASA eller någon annan internationell organisation ändrar inte namnen på stjärnorna i sina register, alltså du namnger inte någon stjärna och därför finns det heller inget hinder för företaget att sälja stjärnan en gång till.
För det andra du köper inte direkt själva stjärnan och även om du gjorde det kommer du aldrig att kunna åka dit, och även om du kunde fysiskt ta dig dit så skulle du dö innan du hunnit fram. Förklara därför gärna vad själva nyttan med att äga en stjärna är.
För det tredje, med det tidigare sagda taget i beaktande, är det då romantiskt om man får en stjärna namngiven till sig i present eller betyder det egentligen att antingen den som köpt stjärnan åt dig är en idiot eller att den som köpt den åt dig tror att du är en idiot.
Nästa spännande produkt:
Icke kolsyrat vatten på flaska, d.v.s. kranvatten med etikett. Briljant ide! Ibland kan man även få det kallt.
I filmen fight club har de två sidorna av Tyler Durden (Brad Pitt och Edward Norton) en fantastisk dialog. Brad Pitt frågar Edward Norton varför de båda (jag vet att de är samma person, jag har sett filmen) vet vad ett tubé (nått slags täcke, vet inte om jag stavar rätt) är. Frågan som sedan ställs är varför vet vi det. Är det essentiellt till vår överlevnad; nej det är det inte. Så varför vet vi vad det ett tubé är, jo, för att vi är konsumenter.
Jag är också konsument. Jag ägnade en gång tio minuter åt att skälla på min vän Johan för att han i en pressad situation inte ägde ett VISA-kort. Jag har inte heller några ambitioner till att flytta ut till landet och bli självförsörjande.
Men
Jag handlar i alla fall rättvisemärkt kaffé, te och choklad. Jag handlar kravmärkt när jag kan. Men jag handlar även sådant som kanske inte gör världen bättre så som exempelvis jätteräckor och sprit. Så jag är en dålig människa jag med.
Men jag handlar inte stjärnor och kranvatten för 15 kr halv-litern.
tisdag, januari 03, 2006
Ensamhetens tyranni
Någon gång i våras presenterades ”nyheten” att 80 000 svenska män saknar en nära vän. Känns inte som en nyhet om jag ska vara helt ärlig. Undra hur många som har det som jag som i och för sig har vänner men ingen att dela ensamheten med, eller som för den delen känner sig ensamma. Jag misstänker att siffran är högre än 80 000.
Det här är nog ingen kommunpolitisk fråga, eller politisk alls kanske för den delen, men det borde kanske vara det. Det är väl trots allt så att vi politiker är tänkta att finnas för att göra livet bättre för människorna som valt oss och tänker man så borde ensamhet var en av de viktigaste frågorna på den politiska dagordning.
Dessutom tror jag att det finns röster att plocka här.
Lista på hur du vet att du är lite för ensam (tid mätt i perioder precis som i ”om en pojke”):
1. Du spenderar två perioder hemma hos en vän med att kolla info om en brud du träffade på krogen och som bor 30 mil bort och som du antagligen aldrig kommer att träffa igen.
2. Du studerar bandy tabeller i en period.
3. Du jobbar mer än vad du har betalt för utan att tala om det för nån (8 perioder övertid).
4. Du har inte tvättat på en månad.
5. Du funderar på hur du ska sortera om skivorna (en period).
6. Du sorterar om skivorna (fyra perioder).
7. Du ringer din föräldrar (en period).
8. Du lyssnar på deprock (tre perioder).
9. Du tittar på pokertävlingar på tv (6 perioder)
10. Du gör listor.
Borde nog tänka över det här.
Det här är nog ingen kommunpolitisk fråga, eller politisk alls kanske för den delen, men det borde kanske vara det. Det är väl trots allt så att vi politiker är tänkta att finnas för att göra livet bättre för människorna som valt oss och tänker man så borde ensamhet var en av de viktigaste frågorna på den politiska dagordning.
Dessutom tror jag att det finns röster att plocka här.
Lista på hur du vet att du är lite för ensam (tid mätt i perioder precis som i ”om en pojke”):
1. Du spenderar två perioder hemma hos en vän med att kolla info om en brud du träffade på krogen och som bor 30 mil bort och som du antagligen aldrig kommer att träffa igen.
2. Du studerar bandy tabeller i en period.
3. Du jobbar mer än vad du har betalt för utan att tala om det för nån (8 perioder övertid).
4. Du har inte tvättat på en månad.
5. Du funderar på hur du ska sortera om skivorna (en period).
6. Du sorterar om skivorna (fyra perioder).
7. Du ringer din föräldrar (en period).
8. Du lyssnar på deprock (tre perioder).
9. Du tittar på pokertävlingar på tv (6 perioder)
10. Du gör listor.
Borde nog tänka över det här.
torsdag, december 29, 2005
Avskaffa stadsslogans
Ibland tror man faktiskt på fullaste alvar att man bor i den stan där man envisas med att dra de dummaste förslagen så långt som möjligt. Ett färskt exempel på detta dök upp alldeles nyliggen när det i stor still presenterades att Kulturnämndens ordförande tillsammans med det folkpartistiska kommunalrådet Mr Hjalmarsson vill bygga en 8m hög Pinocchio staty i en rondell mitt i centrala Borås.
Frågor som genast dyker upp:
1. Varför då?
2. Vad ska vi med den till?
3. Vad har Pinocchio med Borås att göra?
Minst lika meningslöst är de otroligt usla stadsslogan som tyvärr syns på allt för mycket på stadens reklampelare och som någon PR-byrå säkert fått allt för mycket pengar för att ta fram. För er oinsatta kan jag meddela att Borås slogan är ”Småstadens närhet & Storstadens utbud”. Definitivt en slogan som platsar bland topp tre sämsta, tillsammans med ”Don’t miss Skurup” och ”Offensiva Åseda”.
För er kära tjänstemän på kommunkontoret som tror att lägga pengar på en 8m hög Pinocchio staty eller en dålig slogan kommer att få fler personer att vilja flytta till Borås måste jag meddela att jag inte är lika övertygad. Jag tror istället att en levande stadskärna istället för externa köpcentra, bilfri innerstad, bredare utbud av kulturaktiviteter, ett ungdomenshus, fler centrala hyresrätter och bättre kollektivtrafik skulle öka Boråsarnas livskvalitet i betydligt större omfattning.
Tillsist lite ord från privatlivet lite skönt omskrivna med inspiration hämtad från mitt senaste bok inköp:
Sedan regeringen i oktober meddelade att de senaste årens koalitionssamarbete numera var tömt på kraft har vi nu kommit in i slutförhandlingarna kring ett separationsavtal. Förhandlingarna har präglats av ett relativt öppet tonläge och har som regel varit konstruktiva. De förhandlingar som jag fört vid sidan om med ett annat parti att tills eventuella nya regeringsförhandlingar kan inledas föra en konstruktiv oppositionspolitik verkar tillfälligtvis ha strandat. Regeringen har dock ännu inte meddelat eventuell ny koalitionspartner.
Frågor som genast dyker upp:
1. Varför då?
2. Vad ska vi med den till?
3. Vad har Pinocchio med Borås att göra?
Minst lika meningslöst är de otroligt usla stadsslogan som tyvärr syns på allt för mycket på stadens reklampelare och som någon PR-byrå säkert fått allt för mycket pengar för att ta fram. För er oinsatta kan jag meddela att Borås slogan är ”Småstadens närhet & Storstadens utbud”. Definitivt en slogan som platsar bland topp tre sämsta, tillsammans med ”Don’t miss Skurup” och ”Offensiva Åseda”.
För er kära tjänstemän på kommunkontoret som tror att lägga pengar på en 8m hög Pinocchio staty eller en dålig slogan kommer att få fler personer att vilja flytta till Borås måste jag meddela att jag inte är lika övertygad. Jag tror istället att en levande stadskärna istället för externa köpcentra, bilfri innerstad, bredare utbud av kulturaktiviteter, ett ungdomenshus, fler centrala hyresrätter och bättre kollektivtrafik skulle öka Boråsarnas livskvalitet i betydligt större omfattning.
Tillsist lite ord från privatlivet lite skönt omskrivna med inspiration hämtad från mitt senaste bok inköp:
Sedan regeringen i oktober meddelade att de senaste årens koalitionssamarbete numera var tömt på kraft har vi nu kommit in i slutförhandlingarna kring ett separationsavtal. Förhandlingarna har präglats av ett relativt öppet tonläge och har som regel varit konstruktiva. De förhandlingar som jag fört vid sidan om med ett annat parti att tills eventuella nya regeringsförhandlingar kan inledas föra en konstruktiv oppositionspolitik verkar tillfälligtvis ha strandat. Regeringen har dock ännu inte meddelat eventuell ny koalitionspartner.
onsdag, december 28, 2005
Litet är vackert
Igår var det dags för en stor del av den Erikssonska klanen att åka på den traditionsenliga annandagsbandyn. Om man, som jag, kommer ifrån de småländska skogarna runt Växjö vet man att bandyn där är ganska liten som sport just inne i själva stan, så måste man bege sig ut på landsbygden, eller ja skogen närmare bestämt, för att kunna titta på bandy. Vi var alltså fem stycken som beväpnade med varma kläder, stark chokladmjölk och en portfölj begav oss till Åby idrottsplats för att titta på lokalderbyt mellan Åby/Tjureda och Öjaby. Det intressanta är dock inte matchen i sig själv, en bandy match i division två är sällan intressant. Vad som däremot var intressant är konceptet och uppslutningen.
Åby är ett samhälle med kanske 1000 invånare max och det var 200 i publiken, d.v.s. säkert en femtedel av hela samhället var på plats trotts att vädret var långt ifrån lysande. I Åby samlas man kring bandyn. Skillnaden mellan de gigantiska idrottsföretagen så som Manchester United eller Real Madrid är naturligtvis lika oändlig som universum. Men tackvare bygdens engagemang lyckas man hålla verksamheten drivande.
Man skulle faktiskt kunna säga att Åby och dess bandylag lite är en modell för ett grönt samhälle. Ett samhälle där produktionen av varor och tjänster sker mer lokalt och mer småskaligt. Under 50-talets Sverige lades 3000-småjordbruk ner om dagen, människorna flyttade in till städerna för jobb i industrierna och för att bo i förorterna. Varken jag eller miljöpartiet tror eller tycker att man ska sträva efter att få tillbaka det gamla bonde Sverige, däremot vill vi skapa goda förutsättningar för den lokala produktionen och de lokala marknaderna. Så att de människor som så önskar åter börja befolka landsbygden och skapa samhällen där människor kan komma närmare varandra, där den utbredande anonymiteten mellan människor kan brytas.
Jag kommer själv från ett samhälle en bit från Åby, nämligen Rottne, något större typ 3000 invånare, så jag vet hur det fungerar i ett samhälle av denna typ. Tro mig långt ifrån allt är bra. Framför allt befolkas dessa mindre samhällen av allt för mycket människor med allt för inskränkta attityder. Men attityder kan förändras.
Målet i ett grönt samhälle är ett samhälle präglad av tolerans och öppenhet, av kärlek och vänskap, ett samhälle där människor kan utvecklas och förverkligas, enkelt sagt ett samhälle där vi tar hand om varandra.
Nu har jag föresten börjat läsa Mats Hård så nu vet jag hur man ska skriva blogg, så kära kollegor och håll i hatten.
Åby är ett samhälle med kanske 1000 invånare max och det var 200 i publiken, d.v.s. säkert en femtedel av hela samhället var på plats trotts att vädret var långt ifrån lysande. I Åby samlas man kring bandyn. Skillnaden mellan de gigantiska idrottsföretagen så som Manchester United eller Real Madrid är naturligtvis lika oändlig som universum. Men tackvare bygdens engagemang lyckas man hålla verksamheten drivande.
Man skulle faktiskt kunna säga att Åby och dess bandylag lite är en modell för ett grönt samhälle. Ett samhälle där produktionen av varor och tjänster sker mer lokalt och mer småskaligt. Under 50-talets Sverige lades 3000-småjordbruk ner om dagen, människorna flyttade in till städerna för jobb i industrierna och för att bo i förorterna. Varken jag eller miljöpartiet tror eller tycker att man ska sträva efter att få tillbaka det gamla bonde Sverige, däremot vill vi skapa goda förutsättningar för den lokala produktionen och de lokala marknaderna. Så att de människor som så önskar åter börja befolka landsbygden och skapa samhällen där människor kan komma närmare varandra, där den utbredande anonymiteten mellan människor kan brytas.
Jag kommer själv från ett samhälle en bit från Åby, nämligen Rottne, något större typ 3000 invånare, så jag vet hur det fungerar i ett samhälle av denna typ. Tro mig långt ifrån allt är bra. Framför allt befolkas dessa mindre samhällen av allt för mycket människor med allt för inskränkta attityder. Men attityder kan förändras.
Målet i ett grönt samhälle är ett samhälle präglad av tolerans och öppenhet, av kärlek och vänskap, ett samhälle där människor kan utvecklas och förverkligas, enkelt sagt ett samhälle där vi tar hand om varandra.
Nu har jag föresten börjat läsa Mats Hård så nu vet jag hur man ska skriva blogg, så kära kollegor och håll i hatten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
