Vad är grejen med S och Mp egentligen

Nu när S ska välja ny ledare började jag tänka. Under gårdagen var jag exempelvis på en fest med Johanna där hela höge(r)n i S-studenter var samlade. Ordförande Maggda höll ett bejublat tal som avslutades med orden:

Idag har vi folk här från hela världen, vitryssland, burma,....., och även från miljöpartiet!

Det var jag som var miljöpartisten om någon undrade...

Men det verkar på något sätt som att förhållandet mellan S och Mp är som någonslags hat-kärleks relation där ingen av parterna kan försitta ett enda tillfälle att dissa den andra. Men där vi aldrig kan sluta prata om varandra. Ungefär som ni vet relationen mellan den nördiga killen och den tuffa bruden i vilken typisk amerikansk high-school film som helst.

Hur kommer detta sig? Och vad är det egentligen som vi stör oss så mycket på med varandra?

Svaret på den första frågan är nog helt enkelt att vi är tvungna att umgås. Ungefär som deltagarna i Big Brother, för att S ska kunna regera behöver de stöd av oss i väldigt många fall. Och alliansen är i 75% av fallen lika intresserad av att samarbeta med oss som de är av att lyssna på vad olika remisinstanser har för åsikt om deras politik.

Svaret på den andra frågan är tudelat. Det skiljer väldigt mycket i partikultur mellan oss och S. I S har man ledord som "när partiet kallar kommer man" i Mp kör vi mer stilen "ingen ska tro att de är så märkvärdiga att inte jag kan ta deras uppdrag" som resultat av detta har vi nu 10 kandidater till partisekreterare. Kollektivism mot individualism helt enkelt.

Den andra delen är att S tycker att vi får för stort inflytande medan vi tycker att S alltid ska roffa åt sig allt. Att de har fått för sig under alla de år som de har regerat genom att rövknulla vänsterpartisterna (bildligt talat, dvs begära deras stöd utan att ge dem något tillbaka trygga i förvissningen om att V inte har några andra att sammarbeta med) och detta funkar inte med Mp. Medan S tycker att vi driver utpressning som affärs idé, vilket i och för sig är sant.

Vänsterns (om vi nu får tala om vänster om allt till vänster om mitten) förbannelse har alltid varit att vi aldrig kan hålla sams. Vi ska alltid bråka i timmar om frågor som de flesta uppfattar som frågor på marginalen.

2010 är det val. Om vi ska kunna vinna detta måste S V och Mp kunna uppträdda som ett alternativ till borgarna, varje sig vi vill det eller inte.

Angående debatten i fullmäktige om subventionerade fritidskort

Fredrik Lenemark skriver på sin blogg om debatten idag i fullmäktige och visst är det sant som han skriver att vi i miljöpartiet röstade nej till subventioneringen av fritidskortet. Anledningen till detta är faktiskt att vi nu inom majoriteten räknar på möjligheten att införa en enhetstaxa för kollektivtrafiken i Borås. En låg enhetstaxa skulle gynna samtliga resenärer med kollektivtrafiken och framför allt ger det möjligheten att locka många av de resenärer som vid enskilda tillfällen skulle kunna ta bussen istället för bilen. I den typ av samarbete som majoriteten innebär att man väljer att satsa allt sitt kapital inom det område där man tror att man faktiskt kan genomföra en ordentlig skillnad. I det sammanhang framstår det som ganska meningslöst att rösta för ett förslag om subventionerade fritidskort, framför allt när inte ens S röstar för.

Sen måste jag säga att jag själv tyckte att jag vann den här debatten, men det är väl åhörarna och i slutändan väljarna som ska avgöra detta. Och visst finns det tillfällen när man viker sig för majoritetens åsikt i fullmäktige och röstar emot goda idéer. Men den här debatten skulle jag kunna ta igen, och utanför fullmäktige utan att darra på stämman det minsta.

En helg i stockholm

Igår var blev jag återigen med släppat på ett subversivt rödgardist möte av min bättre hälft. Denna gång gick mötet under namnet socialistiskt forum (förra gången hette det folkrörelsensdag och då slutade det med att jag vann årskort till djurparken efter att ha gått en tipspromenad och svarat på frågor kring socialdemokratin historia).

Ett av temana på denna dag var dock hur oppostitionen kan samlas inför riksdagsvalet 2010 för att tillsammans ta tillbaka regeringsmakten. Utgångspunkten för diskussionen var utvecklingen i Norge där S rekord dåliga val gjorde de betydligt mer motagliga för sammarbete kring en gemensam politik mot nyliberala förslag än vad de varit tidigare. Socialdemokraten Peter Gustavsson sa då att ett framgångsrikt framtida samarbete mellan S v och Mp måste sluta vara ett resonemangsäktenskap och faktiskt bli ett kärleksförhållande, eller snarare, om vi ska samarbeta så ska vi göra det för att vi vill det, inte för att vi måste.

Den socialdemokratiska partiet i Borås kanske skulle lära sig något....

Men den här gången var det ju inte vi som svek, men inte heller spelar det så stor roll....