Jag fick ett mail från en god vän

Dear Tomas,
I want to wish you and your family a joyful Thanksgiving. I love this cherished holiday that brings us together to celebrate with family and friends.
As we say thanks for our own blessings, Thanksgiving is also a time to think of those in need. I am always inspired that so many Americans reach out to our neighbors during the holidays. I hope that this year, you'll share in that tradition, whether by volunteering your time or making a donation to a charity.
This year, once again, thousands of families will have to celebrate without their loved ones who are serving in Iraq and Afghanistan. Let us keep the brave men and women serving our country overseas in our thoughts and prayers, on Thanksgiving and all year long. Their continuing sacrifice is something we should all be thankful for, and I know that all Americans look forward to the day they can be reunited with their families.
From my family to yours, have a very happy Thanksgiving.
Sincerely, Hillary Rodham Clinton

Fyra bugg och en Coca-Cola

Idag var det dags för åklagaren att väcka åtal i den stora buggningshärvan och vist finns det en del att säga om denna, valrörelsens stora, skandal. För det första så kan man ställa sig frågan kring den politiska kultur kring vilken historia av den här typen kan uppkomma. Den andra frågan är naturligtvis vilken påverkan detta egentligen hade på valresultatet. Men den viktigaste frågan som jag ser det är hur detta kommer att påverka den framtida utvecklingen av folkpartiet.

När det gäller frågan kring politisk kultur tror jag inte att kulturen i folkpartiet skiljer sig från många andra partier. Det som skiljer folkpartiet från andra partiet verkar vara, om man ska ta fasta på våren dokumentär om partiet är att dessa ultrastrategiska och helt samvetslösa Josh Lyman & Toby Siegler typerna fått härja fritt i partitoppen. Om det är något som är tabu inom Mp så är det just den här typen av diskussionen av att anpassa politiken efter väljarnas agenda. Om man vill effektivt döda sin egna politiska karriär inom mp skulle vara att säga att det här med Eu motstånd känns lite 90-tal. Ett exempel på detta var när Maria Wetterstrand höll sitt tal under almedalen och föreslog det skulle införas en kostnadskompensation för föräldrar som gick ner i arbetstid när de skaffat barn. De arga kommentarerna på det interna nätverket som kom angåenden att detta i debatterats på partiet kongress kan räknas i meter om man skulle skriva ut dem. I S är det Vu som tar valmanifestet, det hade aldrig accepterats inom Mp. Jag tror att det måste finnas både och i ett parti ledningen. Det måste dels finnas de som har en analytiskt och strategiskt tänkande som har möjlighet att göra avvägningar om hur politiken ska presenteras. Men man måste också ha med de brinnande idealisterna, de behövs för att partiet inte ska förlora sin själ.

Den här skandalens påverkan på valresultatet tror jag faktiskt inte är så stor. Fp gjorde ett rekord val förra gången, att man skulle få ett lika bra resultat en gång till vore ganska osannolikt.

Men den sista frågan är dock ganska intressant. Det har nu börjar spekuleras om att Lars Lejonborg sitter ganska säkert. Kanske kan den gamla hederliga socialliberala fallangen mobiliseras igen för att återta förlorad mark. Vilket vore perfekt, för det första skulle fp politiken bli mycket bättre och för de andra skulle de få mycket mindre röster.

Skuldavskrivning är inte bistånd

Gunnila Carlsson var på tv igår och prata om biståndspolitik. Eller snarare brist på biståndspolitik, för nu har regeringen bestämt att man ska satsa massa miljoner på att skriva av 4 afrikanska staters skulder. Vilket i och för sig är bra, felet är dock, och jag ska i rättvisans namn säga att detta inte bara är typiskt för M regeringen utan även för den gamla borg... förlåt S regeringen, att man tar dessa pengar från biståndsbudgeten.

Skuldavskrivning är en moralisk skyldighet inte en bokföringstecknisk fråga. Total skuldavskrivning nu!

De långa timmarnas natt

Tillbaka i blekinge igen....

Ända skillnaden mot förut är att jag jobbar nätter nu mera. Vilket i och för sig har både sin för och nackdelar. Fördelen är definitivt att man vänder på dygnsordningen. Förut, då jag jobbade dag, var det sova, jobb, ledig, i den ordningen. Att vara ledig efter att ha jobbat i 13 timmar innebar i princip att man gick och lade sig direkt. Men nu, när ordningen istället blir, jobb, sova och sen ledig får man faktiskt några klartänkta timmar. Vilket man kan ägna åt att skriva ett par meningslösa rader i den här bloggen.

Den hetaste frågan som jag försöker fundera ut just nu är huruvida jag är arbetslös eller inte. Jag har ju ett jobb, så helt arbetslös är jag ju inte. Men samtidigt så vet jag vad jag skulle vilja ha för jobb och ett sådant jobb har jag ju inte. Så hur ska man då definiera min situation? Antar att arbetssökande ligger bra tillhands.

Dock har lusten till politiken sakta börjat återvända. Efter att ha plöjt igenom halva säsong tre av vita huset börjar kamp vilja att komma tillbaka, ska jag vara ärlig så gjorde inte 6,6 i sifo saken sämre. Men för att cittera en person som av Brad Pitt definierades som "en förbanad jävla medeltida diktar bög", Dante kallar vi andra honom, så är det en "lång väg som leder från mörkret upp till ljuset", 46 månader kvar till valet.

Förövrigt måste jag åter tillstyrka att samarbetet i kommunen känns bra. Men att det kommer att bli svårt att övertyga väljarna 2010, vi måste bli mycket bättre på att tala om för folk det vi får igenom.

En helg i stockholm

Igår var blev jag återigen med släppat på ett subversivt rödgardist möte av min bättre hälft. Denna gång gick mötet under namnet socialistiskt forum (förra gången hette det folkrörelsensdag och då slutade det med att jag vann årskort till djurparken efter att ha gått en tipspromenad och svarat på frågor kring socialdemokratin historia).

Ett av temana på denna dag var dock hur oppostitionen kan samlas inför riksdagsvalet 2010 för att tillsammans ta tillbaka regeringsmakten. Utgångspunkten för diskussionen var utvecklingen i Norge där S rekord dåliga val gjorde de betydligt mer motagliga för sammarbete kring en gemensam politik mot nyliberala förslag än vad de varit tidigare. Socialdemokraten Peter Gustavsson sa då att ett framgångsrikt framtida samarbete mellan S v och Mp måste sluta vara ett resonemangsäktenskap och faktiskt bli ett kärleksförhållande, eller snarare, om vi ska samarbeta så ska vi göra det för att vi vill det, inte för att vi måste.

Den socialdemokratiska partiet i Borås kanske skulle lära sig något....

Men den här gången var det ju inte vi som svek, men inte heller spelar det så stor roll....

knack knack...

Har jag blivit av med alla läsare nu?

Va bra! Då kanske man kan få någonting skrivet igen.

Igår var det premiär i fullmäktige i Borås, jag hamnade där trots allt, och det var fantastiskt roligt. För någon som älskar att debattera kommer tillgången på en talarstol en gång i månaden som en skänk från ovan.

Men som vanligt lyckades jag inte hålla mig i skinnet. När Marie Fridén-Wickberg går upp och pratar om något som inte alls har med ämnet att göra och dessutom säger felaktiga saker, var jag tvungen att replikera. Känns som att vissa i S och V valt att övertolka detta som att jag alltid ska gå och tala mot min egen majoritet. Ledsen men så kommer det inte att bli. Jag har en skyldighet mot min egen partigrupp och medlemmar att göra det bästa möjliga av detta majoritetssamarbete och jag tror att vi kan få mycket gjort. Jag hoppas det i alla fall.

Annars är jag mest sur över idag att jag missade bio med Johanna pga nån inte kan köra ordentligt på essingeleden, kröp fram i 10 km/h i över en timme. Otroligt irriterande.....