onsdag, april 15, 2009

När framtiden redan hänt

Var på ABF idag för att lyssna på Jenny Andersson som var där för att tillsammans med Kajsa Borgnäs tala om sin bok "När framtiden redan hänt". Boken handlar om i korthet om socialdemokratin och folkhemsbegreppet. Ett mycket spännande seminarium framför allt när Kajsa berättade om hennes egen historia om hur det kom sig att hon gick med i Socialdemokraterna. För där hon gick med i Laburemus (S-studenter i Uppsala) fanns det två falanger. Den ena var den som nostalgiskt längtade tillbaka till den socialdemokrati som funnits under 80-talet, sen fanns det den andra falangen som endast ansåg att det nu gällde att förvalta och utveckla det redan befintliga samhället. Som utomstående betraktare kändes detta som en mycket klar analys som fick många bitar att falla på plats. För visst vad kan resultatet bli annat än vilsenhet och visionslöshet hos en rörelse där den ena halvan endast vill återskapa en värld som redan försvunnit och en annan halva som i grund och botten inte vill göra så mycket alls. Jag påstår inte att det inte finns delar av denna stora rörelse som har visioner men att den som helhet blir visionslös med dessa två beståndsdelar är kanske inte så konstigt.

Det andra problemet, i alla fall för vänstern inom rörelsen, de som generellt sätt skulle kunna sägas vara folkhemsnostalgikerna är att det inte finns någon politisk majoritet för det samhälle som de vill skapa. Du vinner inte valet på att exempelvis propagera för kraftigt progressiva inkomstskatter eller en starkt reglerad lönepolitik. Här kanske det grundläggande problemet idag finns för Socialdemokratin 2009 antingen väljer man att bli ett 35 – 40 procents parti som vinner val tillsammans med andra typ varannan gång, eller så blir man ett starkt ideologiskt förankrad 30 procents parti som kanske aldrig vinner val. ELLER så skulle man ta tag i formulera en ny vision för sitt parti för framtidens samhälle. Men det orkar man nog faktiskt inte med.

söndag, april 12, 2009

Dags för StockholmsGröna

Det här blogginlägget har egentligen sin upprinnelse i två händelser. Den första av dessa två är en historia som jag fick berättas för mig på den tiden då jag fortfarande jobbade i Uppsala och handlar om valrörelsen i Malmö inför Ep-valet 2004.

Saken var att Mp Malmöiterna var trötta. Valet 2002 hade inte varit någon större framgång och inför valet 2004 skulle partiet gå till val på en ärke EU-reaktionär politik. En linje som de flesta medlemmarna i Mp Malmö faktiskt hade svårt att hålla med om. Men så när det började närma sig valet så var det tydligen så att två nyblivna medlemmar tyckte att nått måste vi väl göra i valet och lokalavdelningen gick med på att i princip ge dem fria händer att göra vad de ville eftersom det enda skulle vara mer än vad de själva skulle ha åstadkommit. Valresultatet slutade på 6,37 procent. En tillbakagång från det tidigare EP-valet men för första gången hade Miljöpartiet i Malmö fått en valresultat som låg över riksgenomsnittet.

Vad var då framgångsreceptet? Jo, en dos slaktande av heliga kor (eller så här har vi alltid gjort kor snarare), exempelvis istället för att kampanja på Gustav Adolfstorg där ändå ingen vill prata med en blev Möllan huvudplatsen för kampanjen. Till det kom ytterligare en dos nytänk, varför hålla torgmöten när man kan låta någon kändprofil bli intervjuad eller uppträda istället. Men så fanns det en del till och det är denna sista del som jag vill bygga resten av inlägget på. Nämligen det att Malmöiterna slutade skämmas för vilka de var. De deklarerade både utåt och inåt att de är mer EU positiva en resten av partiet och de skämdes inte för det. Man skaffade sig en identitet som till mycket liknade den som fanns bland den målgrupp man ville nå. När valet 2006 var över hade Mp för första gången en riksdagsledamot från Miljöpartiet. Resten av historien är dock mer sorglig så den tar jag inte här.

Den andra delen av historien handlar om att Nicklas Attefjord för ett tag sedan gav mig en bok. Den är skriven av en person som heter Göran Thorstensson som jag fattar jobbar på springtime en PR byrå i staden. Den handlar om word of mouth kommunikation. Vad man kan säga kortfattat är att den bygger sin tes på en vidareutveckling av en gammal statsvetenskaplig tes om att det i samhället finns en grupp opinionsbildare som utövar ett stort inflytande över vad andra människor handlar, röstar på eller bara tycker i olika frågor. Han menar i sin bok att en stor del av framgången för att bygga ett varumärke handlar om att skapa public buzz det vill säga få "rätt" personer att utöva sitt inflytande över sina vänner och bekanta.

Hur hänger då dessa berättelser ihop? Jo, i Mp Stockholm finns ett antal människor med en förmåga och ambition att sälja partiet till nya målgrupper och därmed även få det att växa. Att plocka upp den stafettpinne som Stureplanscentern lämnade efter sig när Federley svek i FRA och Ipred frågan. Vi kan kalla dem Stockholms Gröna. Vad skulle det då kunna innebära att vara just Stockholms Grön? Jag har inga givna svar, snarare bara en känsla av att det måste finnas en väg att förena den individuella friheten och krav på ansvarstagande med en solidaritet och omtanke om våra medmänniskor. Kanske kan den exemplifieras av åsikter som att jag vill kunna få tid hos läkaren samma dag som mitt besvär uppstår och det är mig egalt vem som driver läkarmottagningen MEN läkarbesöket ska inte kosta mer än att den ensamstående fembarnsmamman i Bredäng har råd att betala. Eller att man vill kunna få vara ute på krogen och dricka sprit till klockan fem MEN att det ska finnas en starkt socialskyddsnät för dem som drabbas hårt av de skador som alkoholen skapar. Eller för att ta något mer av heliga kor, att vi inser att byggande och exploatering är något som kommer prägla Stockholm under lång tid MEN att genom att bygga rätt, smart och framför allt kanske högt går det att låta fler få ta del av denna fantastiska stad. Något som vi inte ska vara rädda för eller tycka är dåligt. Detta kanske inte var de bästa exemplen och kanske finns de fler.

Jag tror att det finns en stor framgångspotential i att släppa fram människor med ett kreativt sinne i paritet. Bredda oss genom att släppa in fler personer med andra än partipolitiska erfarenheter att göra saker med och åt oss. Genom detta finns det möjlighet att skapa ett Buzz av att här kommer ett modert, framåtsyftande parti med känsla för vad framtiden har i sitt sköte.

Detta är en tankegång som jag hoppas att tiden efter valet den 7 juni ska ge mig möjlighet att utveckla. Kom gärna med input alla kommentarer mottages tacksamt.