När framtiden redan hänt

Var på ABF idag för att lyssna på Jenny Andersson som var där för att tillsammans med Kajsa Borgnäs tala om sin bok "När framtiden redan hänt". Boken handlar om i korthet om socialdemokratin och folkhemsbegreppet. Ett mycket spännande seminarium framför allt när Kajsa berättade om hennes egen historia om hur det kom sig att hon gick med i Socialdemokraterna. För där hon gick med i Laburemus (S-studenter i Uppsala) fanns det två falanger. Den ena var den som nostalgiskt längtade tillbaka till den socialdemokrati som funnits under 80-talet, sen fanns det den andra falangen som endast ansåg att det nu gällde att förvalta och utveckla det redan befintliga samhället. Som utomstående betraktare kändes detta som en mycket klar analys som fick många bitar att falla på plats. För visst vad kan resultatet bli annat än vilsenhet och visionslöshet hos en rörelse där den ena halvan endast vill återskapa en värld som redan försvunnit och en annan halva som i grund och botten inte vill göra så mycket alls. Jag påstår inte att det inte finns delar av denna stora rörelse som har visioner men att den som helhet blir visionslös med dessa två beståndsdelar är kanske inte så konstigt.

Det andra problemet, i alla fall för vänstern inom rörelsen, de som generellt sätt skulle kunna sägas vara folkhemsnostalgikerna är att det inte finns någon politisk majoritet för det samhälle som de vill skapa. Du vinner inte valet på att exempelvis propagera för kraftigt progressiva inkomstskatter eller en starkt reglerad lönepolitik. Här kanske det grundläggande problemet idag finns för Socialdemokratin 2009 antingen väljer man att bli ett 35 – 40 procents parti som vinner val tillsammans med andra typ varannan gång, eller så blir man ett starkt ideologiskt förankrad 30 procents parti som kanske aldrig vinner val. ELLER så skulle man ta tag i formulera en ny vision för sitt parti för framtidens samhälle. Men det orkar man nog faktiskt inte med.