fredag, februari 10, 2006

Att rädda världen kräver sin tribut

För länge sedan, ja i alla fall tidigare än 2004, så gick det ett musik program på Tv där Henrik Schyffert och någon annan person (har verkligen ingen aning om vem det var) satt vid ett bord och pratade musik. Jag kom ihåg att jag reagerade över att konceptet var en efter apning av Orvar Säfström (och ytterligare någon annan jag inte minns var han hette) filmrecensions program.

I ett av dessa program drev Henrik Schyffert en tes rörande om varför det inte fanns några bra band ifrån Stockholm, en tes som den andra naturligtvis inte höll med om. Unge herr Schyffert menade i vilket fall att anledningen till denna brist på Stockholmsband var att ungarna från Stockholm var allt för splittrade med andra grejer i sina liv för att kunna bygga upp motivationen som krävdes för att satsa allt. Det fanns helt enkelt för mycket att göra i Stockholm. Men om man kom ifrån Eskilstuna som Kent, eller Robertfors som Sahara Hotnights eller från Rottne utanför Växjö som The Ark och jag själv gör så är det dels så att det inte finns speciellt mycket roligt att göra och dessutom så vet man att om man på något sätt ska lyckas ta sig ifrån sovstadsmissären så gäller det att kunna prioritera bort allt annat.

Denna tes kunde nog inte ha stämt bättre in på någon människa i hela världen än mig själv. Jag är ideologiskt övertygad, jag vill förändra världen jag vill göra en skillnad och jag vet att man för att kunna göra skillnad faktiskt måste skaffa sig en position som möjliggör detta. Därav är jag följaktligen även karriärist, tragiskt men sant.

Med ojämna mellanrum är vi fyra stycken som brukar samlas på det lokala haket för att dricka öl och prata kommunpolitik. Jag vet att det låter tråkigt men det är fantastiskt mer spännande än vad det låter som. Vår gemensamma nämnare är just att vi delar samma passion. Alla är inte samma karriärister som jag, men annars är vi nog av samma skrot och korn. När jag gick med i Miljöpartiet var tre av oss fyra sambos. Då hade två personer i sällskapet varit medlemmar sedan länge och jag och min vän Johan var nyblivna medlemmar. Idag är alla singlar, Johan blev det för ett år sedan, jag i november och den siste medlemmen för ett kort tag sedan.

Jag kan i detta sammanhang endast tala för mig själv. Men med arbetsveckor på konstant över 50 timmar trots att jag bara har betalt för 20 så inser man att detta har ett pris. Samtidigt finns det ingenting som jag hellre skulle vilja göra. Att riskera, och i förlängningen förlora, mitt förhållande pga jobbet var både det bästa och sämsta beslut jag har tagit (jag ska väl i ärlighetens namn säga det att det även fanns andra komplikationer och att jag i denna historien nog inte framstår som en bättre människa men jag tror att även du som det berör skulle hålla med om att jobbet i slutänden var de springande punkten).

Politik är min passion, mitt jobb, mitt intresse och mitt liv i väldigt stor det och det kräver sin tribut. Jag hoppas inte det automatiskt gör mig till en sämre människa, det faktum att jag älskar mitt jobb. Tvärt om hoppas jag faktiskt att jag kan göra världen lite bättre.

1 kommentar:

L sa...

Nej