Nu när S ska välja ny ledare började jag tänka. Under gårdagen var jag exempelvis på en fest med Johanna där hela höge(r)n i S-studenter var samlade. Ordförande Maggda höll ett bejublat tal som avslutades med orden:
Idag har vi folk här från hela världen, vitryssland, burma,....., och även från miljöpartiet!
Det var jag som var miljöpartisten om någon undrade...
Men det verkar på något sätt som att förhållandet mellan S och Mp är som någonslags hat-kärleks relation där ingen av parterna kan försitta ett enda tillfälle att dissa den andra. Men där vi aldrig kan sluta prata om varandra. Ungefär som ni vet relationen mellan den nördiga killen och den tuffa bruden i vilken typisk amerikansk high-school film som helst.
Hur kommer detta sig? Och vad är det egentligen som vi stör oss så mycket på med varandra?
Svaret på den första frågan är nog helt enkelt att vi är tvungna att umgås. Ungefär som deltagarna i Big Brother, för att S ska kunna regera behöver de stöd av oss i väldigt många fall. Och alliansen är i 75% av fallen lika intresserad av att samarbeta med oss som de är av att lyssna på vad olika remisinstanser har för åsikt om deras politik.
Svaret på den andra frågan är tudelat. Det skiljer väldigt mycket i partikultur mellan oss och S. I S har man ledord som "när partiet kallar kommer man" i Mp kör vi mer stilen "ingen ska tro att de är så märkvärdiga att inte jag kan ta deras uppdrag" som resultat av detta har vi nu 10 kandidater till partisekreterare. Kollektivism mot individualism helt enkelt.
Den andra delen är att S tycker att vi får för stort inflytande medan vi tycker att S alltid ska roffa åt sig allt. Att de har fått för sig under alla de år som de har regerat genom att rövknulla vänsterpartisterna (bildligt talat, dvs begära deras stöd utan att ge dem något tillbaka trygga i förvissningen om att V inte har några andra att sammarbeta med) och detta funkar inte med Mp. Medan S tycker att vi driver utpressning som affärs idé, vilket i och för sig är sant.
Vänsterns (om vi nu får tala om vänster om allt till vänster om mitten) förbannelse har alltid varit att vi aldrig kan hålla sams. Vi ska alltid bråka i timmar om frågor som de flesta uppfattar som frågor på marginalen.
2010 är det val. Om vi ska kunna vinna detta måste S V och Mp kunna uppträdda som ett alternativ till borgarna, varje sig vi vill det eller inte.
Idag har vi folk här från hela världen, vitryssland, burma,....., och även från miljöpartiet!
Det var jag som var miljöpartisten om någon undrade...
Men det verkar på något sätt som att förhållandet mellan S och Mp är som någonslags hat-kärleks relation där ingen av parterna kan försitta ett enda tillfälle att dissa den andra. Men där vi aldrig kan sluta prata om varandra. Ungefär som ni vet relationen mellan den nördiga killen och den tuffa bruden i vilken typisk amerikansk high-school film som helst.
Hur kommer detta sig? Och vad är det egentligen som vi stör oss så mycket på med varandra?
Svaret på den första frågan är nog helt enkelt att vi är tvungna att umgås. Ungefär som deltagarna i Big Brother, för att S ska kunna regera behöver de stöd av oss i väldigt många fall. Och alliansen är i 75% av fallen lika intresserad av att samarbeta med oss som de är av att lyssna på vad olika remisinstanser har för åsikt om deras politik.
Svaret på den andra frågan är tudelat. Det skiljer väldigt mycket i partikultur mellan oss och S. I S har man ledord som "när partiet kallar kommer man" i Mp kör vi mer stilen "ingen ska tro att de är så märkvärdiga att inte jag kan ta deras uppdrag" som resultat av detta har vi nu 10 kandidater till partisekreterare. Kollektivism mot individualism helt enkelt.
Den andra delen är att S tycker att vi får för stort inflytande medan vi tycker att S alltid ska roffa åt sig allt. Att de har fått för sig under alla de år som de har regerat genom att rövknulla vänsterpartisterna (bildligt talat, dvs begära deras stöd utan att ge dem något tillbaka trygga i förvissningen om att V inte har några andra att sammarbeta med) och detta funkar inte med Mp. Medan S tycker att vi driver utpressning som affärs idé, vilket i och för sig är sant.
Vänsterns (om vi nu får tala om vänster om allt till vänster om mitten) förbannelse har alltid varit att vi aldrig kan hålla sams. Vi ska alltid bråka i timmar om frågor som de flesta uppfattar som frågor på marginalen.
2010 är det val. Om vi ska kunna vinna detta måste S V och Mp kunna uppträdda som ett alternativ till borgarna, varje sig vi vill det eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar