lördag, juli 28, 2007

Jag är vad jag äter

Enligt ett inslag på rapport har "nyheten" kommit ut att köttkonsumtionen har en negativ påverkan på klimatet. Den som är van att umgås med folk i grön ungdom men som dessutom äter kött är ganska van vid att höra dessa argument.

Jag vill inte med detta inlägg säga att jag tycker att alla ska bli vegetarianer eller att jag själv ens kommer att bli det. För det kommer jag inte. Och det finns ett problem i detta när allt man går och tänker på att äta om dagarna helt plötsligt står med på någon förbjuden lista över saker man inte får äta.

Exempel på tomas favorsaker som inte får konsumeras:

Jätteräkor - jättegott, framför allt i vitlökssås
Cola - cola är alltid cola
Hamburgare - helst MAX vilket kanske är lite bättre än Mc Donalds

Listan kan göras längre, tyvärr.

Jag tycker inte att kampen för att förändra världen ska gå genom att ge folk dåligt samvete, utan snarare måste vi angrippa detta från politiskt håll och skapa en situation där alla de varor som vi kan gå och handla i vår vanliga svenska mataffär är en del av ett hållbart samhälle. Detta måste göras både genom ekonomiskastyrmedel och genom lagar och regleringar. När det gäller vissa typer av importerade varor kanske de klassiska märkningarna får finnas kvar ett tag till.

Så här tänker jag:

Om det enda hållbara är att jag endast ska äta fläskfile en gång varannan vecka, ja då ska den kanske kosta 250kr styck. Jävligt dyrt visst, men smakar så kostar det.

Samtidigt ska jag kunna gå och köpa den där colan, eftersom jag vet att den är tillverkad på ett sätt som gör den mänskligt och miljömässigt hållbar. Då det finns lagar som reglerar arbetsvilkor och miljömässiga vilkor för läskeblaskproduktionen som företagen är tvingade att följa.

Kan man inte skapa en sån situation, är märkningar (i still med rättvisemärkning) ett bra, men tillfälligt, komplement.

Vad är då problemet:

Vem har råd att köpa fläskfilé för 250 spänn, ja i alla fall inte damen som stod framför mig i ICA kön i förra veckan som bara kunde köpa lördagsgodis till sin dotter för 8 kr. Mat skulle i absolut bli en klassfråga, med vad det innebär i form av aspekter på hälsa mm. Om nu inte mat redan är en klassfråga, att det finns ett samband mellan socio-ekonomisk tillhörighet och hur näringsriktig mat man äter är en realitet.

Ett ganska stort problem skulle jag säga. Alternativet är dock en ransonerings/kupongsystem och de får jag nog säga att jag anser att historien vissat att de bara leder till massa svart handel.

Jag har väl inte nån direkt lösning på problemet. Är det nån som har nått förslag på en bättre lösning?

2 kommentarer:

Tomas Melin sa...

Asså jag blir så trött på hela den här "x blir en klassfråga". Ja, om fläskfilé blir dyrare så blir det svårare för mindre bemedlade att köpa det. Men det blir ju inte dyrare för att någon vill jävlas med fattiga eller för att politiker av ideologiska orsaker vill hålla fattiga människor borta från fläskfilé. Det blir ju dyrare för att det nya priset bättre motsvarar den faktiska (men dolda) kostnaden för att konsumera den här varan.

Att hålla priset lågt för att slippa att det blir en "klassfråga" innebär ju i praktiken att man subventionerar vederbörandes fläskfilé. Är det verkligen solidariskt? I think not.

Dessutom är det ju som du också insinuerar, att väldigt många saker ju redan är klassfrågor. Jag skulle inte banga på en villa i Stocksund. Va, har jag inte råd? Så jävla orättvist. Subvention, tack!

"Klassfråga" är inte ett argument, det är retorik. Sunkig, mossig jävla retorik som ska stenas till döds med små jävla lavastenar som borrar sig in i huden och letar sig in i blodflödet och där tar död på argumentet innifrån. Nu är iofs inte ett argument en biologisk varelse som har hud eller blodflöde, men ni hajar...

Aaanyway. I övrigt tyckte jag du hade helt rätt, i allt. Förutom det om Max. BK rockar.

anli sa...

Väl talat Tomas (förutom det där om de små jävla lavastenarna). Fast Max får man äta på hur mycket man vill (inte Reijer och inte Andersson).