Och så har ännu ett VM passerat

Idag är sista dagen av friidrotts vm, ett stort evenemang som precis som alla andra vm kommer att passera ganska obemärkt, dock med några få undantag. Samtidigt är det dock en annan fundering som jag tänker på, nämnligen vilka är ledorden för de som jobbar med sportjournalistik?

Om vi hade pratat om politisk eller samhällsjournalistik hade svaret varit enkelt nämnligen att granska makten. Men när det kommer till sportjournalistiken är helt plötsligt den granskande ambitionen helt bortblåst och istället ägnar man sig åt trams feelgood reportage i form av "följ med Carolina Klüft på träningspasset". Å andra sidan måste man ställa sig frågan om vi andra verkligen kan "kräva" vissa resultat av helt andra människor inom idrott? Utifrån vilken position då?

Dessutom är det i själva rapportering av evenemangen helt ok att vara partisk och ofta dessutom nationalistisk, har ni sett det inom något annat journalistiskt område på senaste?

Men båda dessa saker hade jag kunnat komma över ganska lätt om det inte varit för att man helt plötsligt givit begreppet analys en ny botten nivå. Extra tydligt blir detta inom fotbollsjournalistisken där man bygger analyser på insattser i en enda match och som till sin kvalité till och med är sämre Mats Knutson eller Henrik Brors pseudo analyser.

Jag efterlyser därför en ny typ av sportjournalist som uppfyller följande kriterier.

1. Ägnar sig att granska maskineriet eller affärerena kring själva tävlandet.

2. Inte bryr sig om att göra helt meningslösa "hur känns det" intervjuer en sekund efter det att en idrottare gått i mål.

3. Gör analyser som bygger på gedigen kunskap och systimatiserande ambitioner utifrån en neutral ugångspunkt.

Men det är ju bara jag...