Ett av de bästa programmen i radio är konflikt som sänds på lördagar klockan 9. Och ja precis så medelålders är jag att jag är uppe vid den tiden. Jag brukar faktiskt även vara uppe när programmet förre, det erbarmligt dåliga Stil, sänds. Idag handlade programmet om FN och organisationens oförmåga att fatta beslut och ingripa i konflikter.Jag minns en gång när jag inte var lika gammal. Då satt vi i gympasalen i Sörabyskolan och sjöng kombalaya (eller var låten nu heter, de tuffa killar sjöng förövrigt koblaja istället) för att fira FN-dagen och att alla världens länder hade bestämt att samarbeta i fred och försoning. Sånt jävla skitsnack säger jag så här 20 år senare. FN har hela tiden, och kommer alltid, att fungera som en global diskussionsklubb som ger världens fem stormakter en arena för samtal. Och som de fungerar den bra, men man ska inte tro att den är nått annat än just det. FN blir aldrig mer än de fem storas vilja.
Ibland blir jag så trött när folk tror att den internationella politiken skulle kunna styras av godhet eller rättvisa istället för krass maktpolitik. Ett av de tillfällen när denna fråga kommer till sin spets är frågan om Svensk närvaro i internationella konflikter i form av fredsbevarande eller för den delen fredsframtvingande operationer. Enligt vår partiprogram ska vi bara delta i FN sanktionerade operationer, och det är väl bra så, det innebär någon form av garanti för att Mp inte kommer att stödja USA invasioner i Irak eller andra dumheter. Men samtidigt kommer vi heller aldrig att stödja exempelvis Natos aktion för att säkra mänskligbrättigheter i Kosovo, eller för den delen eventuella aktioner för att göra slut på regimen i Burma.
FN har en stor plats i Svenskarnas hjärtan, allt sedan Dag Hammarskjölds dagar, frågan är bara varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar