Lite nyheter

Jag är tillbaka på jobbet, vilket är lika fantastiskt som det alltid är. Framför allt när man väntar på en annonssäljare som ska komma och som man ändå inte tänker handla av, vilket gör att man bara få sitta och titta på klockan.

Vita Huset ska läggas ner, och när man så avsnittet igår så är det knappt man sörjer, jag tycker inte om när de ska lösa världsproblem. Mer amerikansk inrikespolitik vill jag ha. Commander in Chief lider av samma dilemma, man tar i så våldsamt och förstorar upp handlingen. Det mest spännande avsnitt av vita huset jag har sett handlade om förhandlingen kring reformationen av "social security" (amerikanska pensionsystemet). Det är lite mer min nivå.

Jag har gått med på helgon, fråga mig inte varför.

Imorgon ska jag ha lunch möte med en från andra sidan.

Ursäkta dröjsmålet

Ledsen kära läsare för att jag har dröjt med att skriva. Har haft riktigt mycket att göra på jobbet. Det är då den stora insperationlösheten kommer och man egentligen bara vill gå hem och sätta sig och titta på repriser av Mac Guyver.

Vad ska man egentligen tycka om Anna Sjödin? Att hon är trög för att hon vägrar erkänna att hon var packad på krogen. Eller att hon är tuff för att det krävs tre vakter för att släpa ut henne från krogen. Det första jag reagerade på var faktiskt om jag ska vara helt ärlig att SSU:s ordförande har en egen pressekreterare.

Jag är väl inte skickad att bedömma saningshalten i endera av de historierna som presenterades i media. Men jag ställe mig mycket frågande till att en person i Anna Sjödin ställning verkligen skulle säga "jävla svartskalle" till någon enda människa. Det är lika dumt som om Marie Antionet skulle ha sagt att folket skulle äta kakor istället för bröd.

I fredags var en riktigt dålig dag på jobbet, med vissa vänner behöver man inga fiender om man säger så.

S kom ner i helgen vilket var riktigt trevligt. Och precis som planerat blev det stor fest och utgång på Gretas, det nya favorit haket. Jag hoppas att det kan göras om någongång i framtiden.

Det blev inte så mycket skrivit den här gången men jag får väl återkomma lite senare....

Ladies and gentlemen, we are now watching democracy at work

Rubriken är faktiskt ett citat från min favorit tv serie vita huset (ja, jag erkänner jag är precis så nördig som det verkar). Citatet sägs i ett sammanhang där en amerikansk senator i serien gör en så kallad fillibuster, och i dag trodde jag att jag höll på att få uppleva något liknande i Borås kommunfullmäktige. En fillibuster är när en person i amerikanska kongressen av någon anledning försöker blockera ett beslut genom att begära ordet och sedan aldrig sluta tala. Det finns nämligen ingen längsta talar tid i amerikanska senaten och det finns det faktiskt inte i kommunfullmäktige heller. Och idag fick vi bevittna när kommunfullmäktiges ordförande Maj Steen höll ett brandtal emot skapandet av ett nytt stort kommunalt bolag när Borås energi och renhållnings ska slås ihop, i trettiofem minuter. Ja, människan pratade i trettiofem minuter av de trettio skolelever som av sin lärare tvingats inta åhörarplatserna hur många tror ni kommer att vara intresserade av politik i framtiden. Jag misstänker ingen.

Jag misstänker att en PR konsult som skulle få uppdraget att marknadsföra produkten kommunfullmäktige skulle föreslå en del förändringar.

En anledning till för att avskaffa allt var politieker heter. I den fina regionen Västra Götaland produceras det en tidning som heter regionmagasinet. I Mars ska regionmagasinet göra en val special detta nummer ska gå ut till 600 000 hushåll samt alla gymnasieelever. Tidningsredaktionen ville att man i detta nummer skulle göra en intervju med någon ung politiker som kandiderar till regionen. Men det tyckte inte S och M. De ville istället att intervjuerna skulle vara med deras egna regionråd. Och så blev det med, behöver jag säga att de är män, vita och 50 +.

Reflektion kolon, vilket mörker!

Nu till lite personligt gnäll.

Jag jobbar för mycket. Jag är anställd på 50 procent vilket betyder 20 timmar i veckan. När jag gick till jobbet idag hade jag gjort 30 och vet ni hur mycket extra betalt jag får för det?

(trumvirvelsljud) Ingenting!

Men vad ska man göra, jag har helt seriöst hur mycket som helst att göra på jobbet. Imorgon ska jag dessutom försöka styr upp ett möte i Karlsborg, vilket är ungefär så långt bort som man kan komma i den här regionen från Borås, med Lars Ångström. En fredag dessutom, vem lägger ett möte en fredag. Jag misstänker att det inte kommer att bli någon succé.

Tillsist tänkte jag leverera en tanke. Jag skrev i ett tidigare inlägg om att jag känner mig ensam. Det gör jag alltjämt fortfarande även om det kanske sakta håller på att bli bättre. Men tänk om politiken skulle organiseras efter människors karaktärer istället för ideologi. Tänk er en klassisk amerikansk high school film, typ breakfast club, där har vi åtta politiska partier. Vi har ”pappas pojke i seglar kläder partiet”, vi har ”nördpartiet”, vi har ”den tysta flickan längst bak i svarta kläder partiet” plus några till ”värsting partiet” får naturligtvis inte glömmas bort. Frågan som borde ställas är helt klart om detta skulle få människor att känna en större eller mindre känsla av att deras intressen tas tillvara i det politiska beslutsfattandet. Bara en tanke.

Föresten en sak till. Det drar ihop sig för nomineringar till en viss styrelse av viss vikt. Fler av dem som läser detta har nog funderat på att det är nästa år som en stor förändring kommer att ske. Men det verkar som de som nominerat sig till i år har dragit vinst lotten, tre personer har hittintills meddelat att de inte ställer upp till omval. Det är inte helt omöjligt att antalet i styrelsen kommer att ökas detta år. Detta faktum kan öppna för riktiga dark horses. En tips bara.

Att titta uppåt eller neråt i tabellen

Pseudonymen Mats Hård skrev att det finns de som tittar uppåt i tabellen och så finns det dem som tittar nedåt. Det finns dem som ser varje seger som ett tecken på att nått stort kan vara på gång och sen finns det dem som endast ser en vinst som något som förebådar ett större fall.

Den senaste tiden har vi (läs Miljöpartiet) haft en klar opinionsmässig medgång. Över 6 procent i tre mättningar i rad tror jag faktiskt aldrig har hänt någonsin. I en lokalmättning i Göteborgsstad fick vi nyliggen 9,6 %. Ska man titta uppåt eller neråt i tabellen? Ja jag tror att man måste göra båda samtidigt.

Internt, eftersom vi tycker att vi är partiet med de bästa idéerna, har det länge undrats när genombrottet ska komma. När ska vi sluta vara ett 4 % parti och klättra de där viktiga procenten upp mot kanske 8 – 12 procent? Jag kanske är den tiden här nu. Partiet räknas i alla fall numera som en av de etablerade i den svenska politik, vi är inte längre bara en samling miljömuppar som springer runt i skogen med lupp och studerar lavar. Under de senaste åren har vi även kunnat skörda våra första riktiga politiska framgångar. Frågor där S verkligen har fått ge med sig för våra politiska krav. Under de senaste månaderna har vi dessutom fått en del positivt genomslag för profilfrågor som en humanare flyktingpolitik och framför allt, trängselavgifterna. Till och med svensk näringsliv har börjat svänga när det gäller trängsel avgifterna. Om vi lyckas vinna den omröstningen i Stockholm så är det våran i särklass största politiska framgång hitintills.

Samtidigt så är det naturligtvis så nu har vi helt plötsligt röster att tappa. Vi måste, för att hålla kvar dessa procent bli allt mer noggrann med vilka av våra politiska krav som vi väljer att profilera och hur vi gör det. Jag menar inte att det inte finns delar av vår politik som vi inte ska gå ut med. Men trots allt är det så att vissa frågor när det gäller omstruktureringar av ekonomin exempelvis är svåra att kommunicera, vilket gör dem till olämpliga valfrågor.

Men

Vi får inte heller börja stirra oss blinda på siffror till den grad att vi inte vågar föra ut våran politik eller helt säljer ut våran politik. Jag tror att det är en svår balansgång men hitintills har vi klarat den hyggligt tycker jag.

Det kristna högerspöket

För ett tag sedan, jag tror det var i förgår, smög det sig in en liten notis på nöjessidan i Borås tidning om att filmen Brokeback Mountain hade blivit nerplockad från biograferna i Utah i USA. Filmen handlar om två cowboys som inleder en homosexuell relation och denna typ av osedlighet var tydligen mer än vad den amerikanska kristna högern, vilken kanske har sitt absolut starkaste fäste i Mormon staten Utah, klarade av. Så nerplockad blev den.

Som svensk känner man kanske instinktivt att man mest vill skratta åt denna typ av extremt löjlig självcensur som den amerikanska film industrin ägnar sig åt. Tyvärr är det ju lite värre än så. För samma sällskap tokstollar som lyckas få en film nerplockad från vita duken har också lyckats med att få George Bush tillsatt som president och dessutom återvald. Och nu är man snart nära sin kanske allra största seger att få Samuel Alito invald som domare i den amerikanska högsta domstolen och då är det ridå fullständigt. Inte nog med att han är emot att lagar som reglerar vapen innehav eller ökar homosexuellas rättigheter han har dessutom tydligt deklarerat sin intension av att återigen förbjuda aborter.

Jag vill markera här att jag inte är fanatiskt antiamerikan. Min far bor sedan några år i USA och är gift med en amerikansk kvinna som är fantastisk trevlig. Jag har varit i USA två gånger, och senast i somras var jag där i en hel månad. Och som individer är amerikaner en av de mest artiga och trevliga människor som finns. Men som Michel Moore har sagt, så fort vi ska göra något i grupp så sätter vi ondskan till världen.

Nu finns tyvärr det inte bara kristen höger i USA, även här i Sverige har superreaktionära krafter på senaste tiden börjat vissa livstecken. Mest uppmärksamhet har väl rikspuckot Åke Green fått. Så numera kan man tydligen, så länge man säger sig bygga sina ord på bibeln, få säga precis vad som helst om vem som helst.

Att Åke Green och hans kompisar inte gillar homosexuella kan jag på ett psykologiskt plan förstå, det har alltid funnits människor som verkar ha ett stort behov av att få människor att tycka illa om varandra och på det sättet själva framstå som bättre människor. Jag har dock väldigt svårt att se hur de argumenterar när de kallar sig själva för bokstavstroende. Tycker de verkligen att man ska bli dödad om man arbetar på vilodagen? Måste alla bönder som odlar olika grödor sida vid sida stenas? För att inte tala om de som går klädda i kläder sydda med två olika material som ska brännas på bål? Tror att de borde tänka över detta en gång till om jag ska vara helt ärlig.

Nu till nått helt annat.

Jag har börjat få kommentarer rörande saker jag skriver inskickade till min mailbox, tänkte passa på att svara.

Signaturen L, som jag tror jag vet vem det är, tycker att denna blogs ironiska och bittra ton klär mig illa. Det stämmer kanske men i politik kretsar är den lite av mitt signum men det ska kanske påpekas att jag är ganska glad i de flesta fall.

Tillsignaturen Mac måste jag svara att anledningen till att jag skrev att jag äter jätteräkor, vilket jag gör på kinaresturang typ en gång i kvartalet, var för att markera min mänsklighet. Jag är inte hundraprocentigt konsekvent men jag försöker i alla fall göra något vilket måste vara bättre än inget. Men nåja borde kanske sluta med jätteräckorna med. Och egentligen alla andra animalier med för den delen men den kraften har jag inte riktigt i mig ännu.

Tillsist

Jag måste erkänna att jag under den senaste veckan lyckats lyfta spelet en aning. Efter att jag hade sjunkit väldigt lågt med backlinjen från julhelgen och framåt. Hoppas att det kan hålla i sig och att jag kan förlägga en del av bollinnehavet på kamratföreningens planhalva en tid framöver.

Vänstern sluter leden

Vänstern hade kongress i helgen. En tillställning som väcker många frågor; hur ofta sades ordet ”kamrat” egentligen? Varför har den negativa publiceringen kring den interna partisplittringen varit mindre än förväntat? och tillsist vad fick egentligen Johan Lönnroth att dra tillbaka sin kandidatur?

Jag kan inte svaret på första frågan men under den halvtimme som jag studerade Svt 24 sades kamrat ca 40 gånger. Jag skojar inte. De måste trots allt vara väldigt goda vänner de där vänsterpartisterna.

Fråga nummer två tror jag kan förklaras med vänsterns nya valstrateg. Hon är duktig den där Jenny Lindahl-Persson, det är dags att börja bli nervös för vänstern igen. Hon och Ohly har begärt rättning i leden, och det är inte omöjligt att de får det. Jenny Lindahl-Persson uppgift är antagligen att se till att media inte får tillgång till fler kritiska röster och att partiet därmed ska kunna rida ut stormen. Både hon och Ohly vet naturligtvis att storyn börjar bli gammal och att mediadrevet snart kommer att lägga sig om inga nya vedträn kastas på brasan. De kritiska röster som finns kvar inom partiet kommer att tystna eller lämna. Denna taktik känns förövrigt igen från den tiden när Jenny Lindahl-Persson var Ung Vänster ordförande.

Men hur fick egentligen Ohly Johan Lönnroth att dra tillbaka sin kandidatur? Den frågan kan inte riktigt sluta att förbrylla mig. Det fanns liksom ingen anledning för den gode Lönnroth att inte ställa upp. Han har ingen maktbas inom partiet, inget att förlora hans tid i partitoppen är slut och kommer aldrig att komma tillbaka. Det finns bara två alternativ som jag ser det, köpslagning eller hot.

Om det handlar om kohandel så ser jag endast en sak som Ohly kan ge Johan Lönnroth som han verkligen skulle vilja ha och det är möjligheten att få bygga vidare på separatist organisationen vägval vänster. Men i min värld skulle en sådan typ av eftergift vara allt för stor för att gynna Ohly därför ställer jag mig även skeptisk till om det verkligen kan vara orsaken.

Det andra scenariot är lite mer nervkittlande även om jag naturligtvis aldrig kommer att få reda på svaret. Men helt omöjligt är det väl inte att herr Lönnroth skulle ha någon hemlighet i garderoben som han inte gärna vill ska komma fram.

Tillsist uppdatering av privatliv:

Jag är sjuk, ska träffa min arbetsgivare om ca 1 ½ timmar samt luktar svett. Jag tror att ordet misär är det som passar bäst in på mig just nu.

Allting går att sälja med mördande reklam…

Fortsättningen på denna gamla refräng är "kom och köp konserverad gröt". Om man jämför med några av de produkter som marknadsförts den senaste tiden verkar konserverad gröt ganska vettigt. För jag skulle gärna vilja träffa den människa som kan förklara det reella värdet av att köpa "namngivandet" av en stjärna.

Låt mig förklara:

För det första, NASA eller någon annan internationell organisation ändrar inte namnen på stjärnorna i sina register, alltså du namnger inte någon stjärna och därför finns det heller inget hinder för företaget att sälja stjärnan en gång till.

För det andra du köper inte direkt själva stjärnan och även om du gjorde det kommer du aldrig att kunna åka dit, och även om du kunde fysiskt ta dig dit så skulle du dö innan du hunnit fram. Förklara därför gärna vad själva nyttan med att äga en stjärna är.

För det tredje, med det tidigare sagda taget i beaktande, är det då romantiskt om man får en stjärna namngiven till sig i present eller betyder det egentligen att antingen den som köpt stjärnan åt dig är en idiot eller att den som köpt den åt dig tror att du är en idiot.

Nästa spännande produkt:

Icke kolsyrat vatten på flaska, d.v.s. kranvatten med etikett. Briljant ide! Ibland kan man även få det kallt.

I filmen fight club har de två sidorna av Tyler Durden (Brad Pitt och Edward Norton) en fantastisk dialog. Brad Pitt frågar Edward Norton varför de båda (jag vet att de är samma person, jag har sett filmen) vet vad ett tubé (nått slags täcke, vet inte om jag stavar rätt) är. Frågan som sedan ställs är varför vet vi det. Är det essentiellt till vår överlevnad; nej det är det inte. Så varför vet vi vad det ett tubé är, jo, för att vi är konsumenter.

Jag är också konsument. Jag ägnade en gång tio minuter åt att skälla på min vän Johan för att han i en pressad situation inte ägde ett VISA-kort. Jag har inte heller några ambitioner till att flytta ut till landet och bli självförsörjande.

Men

Jag handlar i alla fall rättvisemärkt kaffé, te och choklad. Jag handlar kravmärkt när jag kan. Men jag handlar även sådant som kanske inte gör världen bättre så som exempelvis jätteräckor och sprit. Så jag är en dålig människa jag med.

Men jag handlar inte stjärnor och kranvatten för 15 kr halv-litern.

Ensamhetens tyranni

Någon gång i våras presenterades ”nyheten” att 80 000 svenska män saknar en nära vän. Känns inte som en nyhet om jag ska vara helt ärlig. Undra hur många som har det som jag som i och för sig har vänner men ingen att dela ensamheten med, eller som för den delen känner sig ensamma. Jag misstänker att siffran är högre än 80 000.

Det här är nog ingen kommunpolitisk fråga, eller politisk alls kanske för den delen, men det borde kanske vara det. Det är väl trots allt så att vi politiker är tänkta att finnas för att göra livet bättre för människorna som valt oss och tänker man så borde ensamhet var en av de viktigaste frågorna på den politiska dagordning.

Dessutom tror jag att det finns röster att plocka här.

Lista på hur du vet att du är lite för ensam (tid mätt i perioder precis som i ”om en pojke”):

1. Du spenderar två perioder hemma hos en vän med att kolla info om en brud du träffade på krogen och som bor 30 mil bort och som du antagligen aldrig kommer att träffa igen.
2. Du studerar bandy tabeller i en period.
3. Du jobbar mer än vad du har betalt för utan att tala om det för nån (8 perioder övertid).
4. Du har inte tvättat på en månad.
5. Du funderar på hur du ska sortera om skivorna (en period).
6. Du sorterar om skivorna (fyra perioder).
7. Du ringer din föräldrar (en period).
8. Du lyssnar på deprock (tre perioder).
9. Du tittar på pokertävlingar på tv (6 perioder)
10. Du gör listor.

Borde nog tänka över det här.