Ensamhetens tyranni

Någon gång i våras presenterades ”nyheten” att 80 000 svenska män saknar en nära vän. Känns inte som en nyhet om jag ska vara helt ärlig. Undra hur många som har det som jag som i och för sig har vänner men ingen att dela ensamheten med, eller som för den delen känner sig ensamma. Jag misstänker att siffran är högre än 80 000.

Det här är nog ingen kommunpolitisk fråga, eller politisk alls kanske för den delen, men det borde kanske vara det. Det är väl trots allt så att vi politiker är tänkta att finnas för att göra livet bättre för människorna som valt oss och tänker man så borde ensamhet var en av de viktigaste frågorna på den politiska dagordning.

Dessutom tror jag att det finns röster att plocka här.

Lista på hur du vet att du är lite för ensam (tid mätt i perioder precis som i ”om en pojke”):

1. Du spenderar två perioder hemma hos en vän med att kolla info om en brud du träffade på krogen och som bor 30 mil bort och som du antagligen aldrig kommer att träffa igen.
2. Du studerar bandy tabeller i en period.
3. Du jobbar mer än vad du har betalt för utan att tala om det för nån (8 perioder övertid).
4. Du har inte tvättat på en månad.
5. Du funderar på hur du ska sortera om skivorna (en period).
6. Du sorterar om skivorna (fyra perioder).
7. Du ringer din föräldrar (en period).
8. Du lyssnar på deprock (tre perioder).
9. Du tittar på pokertävlingar på tv (6 perioder)
10. Du gör listor.

Borde nog tänka över det här.