Det börjar ännu tidigare

Nämnligen med definitioner.

Jag har nu fått en rad kommentarer rörande mina inlägg och åsikter om hur ord som klass och arbetare används av personer (som jag många gånger tycker mycket om dock) på den politiska vänsterkanten. Vad det handlar om, vilket jag även försökt förklara, är att jag tycker att man använder begreppen på ett sätt som gör att man ena stunden menar en sak och i den andra något annat. För att ytterligare reda ut den fråga så börjar jag med en trevlig liten ordlista för att tala om vad i alla fall jag menar:

Arbetare = Person som utför arbete.
Proletär = Person som utför arbete mot ekonomisk ersättning utan att äga produktionsmedlen.
Kapitalist = Person som skapar vinst (av eget eller andras arbete) genom att erbjuda en vara eller en tjänst till ett högre pris än vad varan eller tjänstens olika komponenters värde (sk mervärde).
Socialgrupp 1,2 och 3 = definierar vilken socialgrupp man tillhör baserat på månadlig inkomst.
Underklass = socialgrupp 1
Medelklass = socialgrupp 2
Överklass = socialgrupp 3
Arbetarklass = ja, just det vad menas egentligen.

Vad är då problemet?

Jag ska strax övergå till att problematisera mina definitioner men först vill jag påpeka att en av den moderna samhällsvetenskapliga forskningens absoluta grundkrav är just begreppsexklusivitet. Eller som Mikael Giljam (professor i statsvetenskap i Göteborg) sa det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

En arbetare är, i min värld, en person som utför ett arbete, oavsett sort och typ. Redan här tror jag vissa skulle reagera och säga att ordet arbetare borde stå i motsatt mot tjänsteman eller ämbetsman. Ok, det kan jag köpa men under förutsättning att du som tycker detta går med på att arbetare då endast avser dem som utför kroppsarbete. Jag tror du kommer att fina den definitionen lite problematisk längre fram.

Begreppet proletär är spännande. Definitionen enligt Marx är en person som mot arbete för lön men som inte äger sina egna produktionsmedel och därmed inte tillgodo gör sig vinsten på det egna arbetet.

Mot proletärerna står kapitalisten, som genom att han äger produktionsmedlen även kan tillgodogöra sig vinsterna av andras eller i, ibland, sitt egna arbete.

Om man som socialist säger sig vilja kämpa för proletärernas rätt så förstår jag vad man menar. Man vill i vissa fall att de som är proletärer ska ha drägliga löner och bra arbetsvillkor, det håller jag med om.

Men här börjar begreppsproblematiken.

Om det är arbetarna som vänstern vill kämpa för så tycker jag man har svikit rejält. För hur kan man ha tillåtit en situation att uppstå där ett vårdbiträde tjänar 16 000 och en person som gör sin första dag på järnvägen kan fån ut 22 000kr?
Det är fan inte sunt någonstans. Då talar vi dessutom i en kommunal verksamhet, där man borde kunna reglera lönerna relativt enkelt om den politiska viljan fans. Jag förstår absolut de kommunalanslutna som inte längre vill tåga med i första maj demonstrationerna.

Där för kan inte jag säga att jag vill kämpa för arbetarna. För jag tycker att en stor grupp av arbetarna borde vara ganska nöjda och därför säger jag hellre att jag vill höja lönerna för dem som tjänar sämst och att höja golven i våra socialförsäkringssystem samt höja studiemedlen.

Vidare är det ju komiskt att de som då tjänar minst idag, dvs vårdpersonal i kommunal sektor, är det enda som enligt en socialistisk definition har kontroll över de egna produktionsmedlen eftersom de har samhället som arbetsgivare och därmed inte kan de inte heller vara proletärer.

Inte heller begreppet kapitalist är helt oproblematiskt, eftersom en grävmaskinist mycket väl kan vara kapitalist precis som herr Wallenberg. Skillnaden är att grävmaskinisten, dock måste vara egen företagare med aktiebolag, profiterar på sitt egna arbete medan herr Wallenberg profiterar på andras arbete. Med kapitalister är de båda två.

Socialgrupper vs klass

Socialgrupper känns betydligt mer bekvämt för mig att prata om. Det innehåller en enkel definition baserat på vilken månads inkomst man har. Även om man kan diskutera gränserna så skulle jag säga att socialgrupp 1 är personer som får ut mindre än 12 000 i månaden, socialgrupp 2 blir mellan 12 000 och 20 000, och socialgrupp 3 allt däröver. Som sagt gränserna är lite ad hoc men jag tycker de är ganska rimliga. Min solidaritet ligger hos socialgrupp 1.

Klassbegreppen är svåra. Jag skulle, om jag ska ta dem i min mun, sätta likhetstecken med de ovan nämnda, att underklass blir socialgrupp 1. För visst har vi, om vi tittar på människors ekonomiska och sociala situation ett klassamhälle i dagens Sverige. Med en ny underklass bestående av personer som står utanför arbetsmarknaden och på många sätt utanför samhället över huvudtaget. De klassiska arbetarna däremot, exempelvis industrifackets medlemmar, är idag medelklass. De tillhör definitivt socialgrupp två. Vissa hantverkare skulle till och med kunna hamna ännu högre upp.

Om vi definierar klasserna på detta sätt kan vi dessutom mäta dem, vi kan tala om dem i forskningsrapporter och liknande. Och det blir enkelt att som politiker kommunicera vad man menar.

Men vad är arbetarklass?

Att påstå att det finns en homogen grupp av arbetare som utgör en enskild klass i samhället idag är en lögn. Den gruppen finns inte, därmed finns det inte heller någon arbetarklass. Arbetarklassen dog under Tage Elander och det ska han ha fett med creed för, men i dagens samhälle är talet om arbetarklass inte särkilt relevant, tycker jag.

Därför

Som jag sagt flera gånger, jag drivs av en solidaritetstanke, en omtanke om den svaga individen i samhället. Denna tanke är min grundideologi och den tänker jag inte lämna, men inte heller tänker jag ställa mig och sjunga internationalen på torget i Borås tillsammans med ett parti var högsta företrädare jag anser sviker de ideal som de säger sig kämpa för.

Om det ska ta så här lång tid att förklara varför jag inte gillar ordet arbetarklass hur lång tid kommer det då inte att ta och förklara varför jag inte är socialist?