måndag, juli 17, 2006

Som en struts bland politikerna

Jag har länge försökt att ignorera det, men jag antar att det inte är möjligt längre. Skiten tar ju aldrig slut. Så härmed ska jag analysera utvecklingen i mellanöstern från mitt egna, amatörmässiga sätt. Jag väljer två aspekter, utrikespolitiskt och inrikespolitiskt.

Vi börjar med det utrikespolitiska.

Jag önskar inte låta som någon domedagsprofet men jag tror precis att vi sätt början till det som definitivt kan komma att utvecklas till en större konflikt. Det verkar nämligen inte speciellt omöjligt att det finns en dold agenda i detta sammanhang. Och denna agenda handlar i första hand om den politiska kontrollen i området och i andra hand om olja.

USA behöver olja, för att säkra tillgången på olja behöver man få, eller ta tillbaka den politiska kontrollen över områdena i mellanöstern. Första steget var att invadera Irak, vilket till viss del visat sig lyckosamt. Dock har man misslyckats med att just skapa stabilitet i landet. Visserligen har USA ett starkt intresse av att se till att den Irakiska regeringen förblir svag, men en förutsättning för att den ska kunna leverera olja till USA är att det råder en politisk stabilitet i området.

För att skapa denna stabilitet måste man tillsist slå ut de som finansierar gerilla grupperna i Irak och Afghanistan, vilket råkar vara samma stater som finansierar Hamas och Hizbollah dvs Iran och Syrien. Kan man dessutom komma åt Irans olja så har man vunnit ännu mer. Det enda som återstår då är att hitta på en tillräckligt bra anledning för att invadera. Så vad sägs om följande scenario.

Israel bombar skickar attackflyg in i Syrien för att bomba ”terroristläger”. Syrien kommer naturligtvis att besvara elden. Ännu bättre om någon Israel blir nedskjuten och tillfångatagen. Då kan man invadera på riktigt. En sådan invasion kommer Irans regering aldrig att acceptera, att deras lydrike blir tas ifrån dem. De kommer då antagligen att börja skicka bomber in i Israel och sen kan USA komma som räddaren i nöden och försvara sin kompis.

De ovan skrivna är naturligtvis bara rena spekulationer, förhoppningsvis slår de inte in. Men, så mycket kan jag säga, hade jag varit säkerhetspolitisk rådgivare i USA och fått i uppdrag att se över möjligheterna att invadera Iran så skulle jag definitivt ha tänkt på detta sätt.

En sak känner jag mig ganska säker på och det är att detta kommer att bli en lång historia och det tar oss naturligtvis över till nästa område, inrikespolitiken.

Vilka gynnas då av en stor konflikt?

Mitt tips är S till mycket stor del. Av följande anledningar:

1. Utrikespolitiska kriser gynnar nästan alltid sittande regeringar.

2. Utrikespolitiska kriser ger även regeringen mycket medieutrymme. Media är inte så intresserade av vad Maud Olofsson har att säga om konflikten, de vill veta vad Jan Eliasson och framför allt vad Göran Persson tycker.

3. S tycker rätt enligt de flesta. Man har en ”lagom” Israel kritisk hållning i frågan. Man gå helt enkelt i takt med väljarna.

Andra möjliga vinnare, dock i mindre omfattning, är V, Mp och M, med följande anledningar:

1. Alla tre partierna har klara profiler i frågan. M för Israel och vi samt vänstern är kritiska till Israel.

2. M kommer att gynnas gentemot övriga borgare eftersom när medieutrymmet krymper går väljarna till de stora partierna.

Frågan riskerar att ganska kraftigt dominera nyhetsflödet mitt i en valrörelse. Ett mardröms scenario för alla mindre partiers spinndoktorer.

1 kommentar:

vildvuxet sa...

Första steget för USAs erövring av mellanösterns miljötillgångar var inte Irak. USAs mellanösternimperialism och kolonialism började redan efter andra världskriget. I interna dokument lade man fram planer för att ta över mellanösterns rikedomar. Dessa dokument är släppta och har blivit kommenterade av forskare och samhällskritiker som t.ex Noam Chomsky.

Israel fungerar ungefär som USAs mellanöstern-delstat, men man har även militärbaser i diktaturer som saudiarabien t.ex. Att man då väljer att stödja Israel i dess kamp mot det som hotar dess makt är självklart. Det är vanlig rationell maktpolitik.