Att skolka är ett tecken på politisk naivitet

Christian Engström meddelar att han har för avsikt att inte delta i möten där frågor för honom eller hans parti som inte är intressanta kommer att avhandlas. För egen del måste jag säga att detta beteende är ett utslag av en stor portion naivitet eller bara ren dumhet. Jag tror inte att jag kan räkna till hur många möten jag suttit på med den enda syftet att bevaka så att det inte händer nått som Mp inte skulle uppskatta. Att redan tidigt deklarera att man inte tänker gå på vissa möten kommer ofrånkomligen göra att vissa frågor bara kommer att råka dyka upp på dessa möten. Och vips så har PP gått med på att rösta på ett sätt som de säkert inte skulle ha gjort om de varit närvarande när beslutet fattades, eller diskussionen genomfördes.

Det enda sättet som PP kommer att kunna undvika detta är genom att bygga upp en enorm apparat för att sitta och lusläsa varenda mötes handling som både kommer in både från möten som varit eller ska vara. Och inte ens då kanske de kommer att uppmärksamma de viktiga detaljerna. Som ibland kanske inte ens kommer att stå någonstans.

Jag förstår att PP vill markera sin enfrågestatus men detta är bara dumt.

Christian Engström, Piratpartiet, skolka

Pinsamt av Marianne Samuelsson

Några av landshövdingens Marianne Samuelssons minst lojala undersåtar hade lyckats med konstycket att spela in när hon på möte öppet argumenterar för särbehandling av gotländska företagsledare. Den hela sändes idag på morgonen på Ekot, men kommenteras även av Svenska Dagbladet. Att vederbörande är fd Mp språkrör gör det hela än mer pinsamt eftersom det hela handlar om utbyggnad av en strandtomt. Principiellt är det ju på det flagranta sätt som Samuelsson skiter i allas likhet inför lagen som är det mest upprörande.

Enligt Mp stadgar kan en person uteslutas om den uppenbart motverkar partiets ändamål. Ändamålet definieras som politik i enlighet av kongressen fattade program och beslut. Jag vet dock inte om Samuelsson fortfarande är medlem men att strandskydd är en viktig fråga för Mp behöver ingen tvivla på.

I vilket fall kanske hon bara skulle ta och avgå.

Marianne Samuelsson, Landshövding, Strandskydd

Dags för en ny förortsstrategi

När jag började på det här jobbet var en av de första saker jag skulle ta tag i att göra en strategi för hur vi skulle nå olika prioriterade målgrupper i valet 2010. En väldigt stor del av ett sådant arbete handla om att omsätta politisk erfarenhet i politiskt arbete. Skulle man vara riktigt fräck skulle man kunna hävda att det just är för detta arbete som de betalar mig. Detta kan nämligen i läras på någon pol mag utbildning i världen. Endast den direkta kontakten med olika väljare och deras livssituation kan skapa en intuitiv känsla för hur dessa människor, generellt sett, kommer att reagera på olika politiska utspel eller dyl.

Det största problemet för oss inom Mp är att vi behandlat förortsväljarna som vilken grupp som helst. Vi skickar ett pressmeddelande och säger att vi tycker att diskrimineringen ska upphöra och att vi vill ha en generösare flyktingpolitik, och skulle det inte räcka så kan vi alltid vara emot Israel en del med. Och efter detta förväntar vi oss en hord av nya väljare, eller i alla fall att de ska komma om vi talar om ovanstående saker flera gånger om. Jag tror inte det är så det fungerar. Efter nästan två år i en förort är jag nu allt mer övertygad om att det inte är så det fungerar.

Oavsett var vi vänder oss i världen och tittar på så kallade utanförskapsområden, att dessa områden ser helt olika ut låter vi tillsvidare var den sammanhängande faktorn får bli att de består av en högre procent andel personer som befinner sig utanför majoritetssamhället, framträder ett tydligt mönster. Ett förtroendekapital för att agera politiskt kan endast byggas på att du är en etablerad aktör i området. Hizzbolla får inte stöd för sina galna politiska idéer genom att skicka pressmeddelanden utan för att de är de enda som erbjuder människor i extrem missär ett socialtskyddsnät. Tittar vi historiskt i Sverige ser vi samma sak, det var genom det fackliga arbetet som Sossarna kunde etableras som politisk kraft, inte tvärt om.

Nu är som jag skrev ovan skillnaden mellan Libanon och Skärholmen enorm. Men personerna som bor där är visserligen intresserade av de saker som jag skrev ovan. De är även intresserade av att få arbete och att deras bostäder och bostadsområden ska hålla hög kvalité. De vill ha fungerade barnomsorg och skolor precis som alla andra. Och de är väldigt trötta på att läsa pressmeddelanden. Vill vi ha deras förtroende måste vi börja med att leverera, sen kan vi börja tycka. Problemet är att det just är att tycka saker som vi gör, det är lite det som den politiska verksamheten går ut på.

Jag har inte de bra svaren men jag tror i alla fall att jag kommit närmare att identifiera problemet.

Miljöpartiet, politisk strategi, förorten

Kan Sverigedemokraterna brustit i sin researches?

Att SD nu lyckats skaka fram en präst till sin lista har blivit en stor diskussion på morgonnyheterna. Frågan jag ställer mig är dock huruvida SD verkligen har kollat upp prästen Axel W Karlsson innan han fick kandidera. För var det inte SD som var Sveriges Israelvänligaste parti hur stämmer det då med följande uttalande från Karlsson i GP 13/5 -94 och som tas upp på radio islams hemsida:

"De flesta människor har hört talas om att det finns bibliska texter där Israels barn uppmanas att massakrera sina fiender. Israels brutala krigsföring och kränkningar av folkrätten har rest frågan om dessa texter fortfarande idag kan ha en destruktiv inspirerande kraft. Efter Baruch Goldsteins Hebron-massaker och åtskilliga bosättares applådering av honom kan man knappast avfärda den frågan som irrelevant."

Läs även andra bloggares åsikter om Sverigedemokraterna, Kyrkovalet, Axel W Karlsson

Historien går igen när Carl Bildt lägger ner konsulat men räddar kulturen i Paris

För den som inte redan har läst det kan jag varmt rekommendera maktahavare.se och deras tog sågning av Carl Bildt rörande nedläggningen av Svenska konsulat och världen över. Själv känner jag inte att jag kan avgöra i vilken grad ett kulturhus i Paris eller konsulat i New York eller Kanton ska ställas mot varandra budgetmässigt eller huruvida man ska försöka bevara samtliga dessa anläggningar. Däremot tycker jag att det finns en mycket intressant historisk parallell för själva huvudtemat av konflikten så som makthavare.se beskriver den, nämligen högdiplomatin kontra näringsintressena.

Någongång under mitten av 1600-talet gjorde Sverige som bekant ett mycket misslyckat försök att agera kolonialmakt i USA. Detta försök stöp till mycket stor del pga bristande ekonomisk uppbackning. De många dyra krigen i Tyskland och Polen gjorde en sådan satsning omöjlig. Den ansvarig för detta projekt försökte desperat övertyga de överordnade i Stockholm om att i Amerika fanns stora naturresurser som var nästan helt oexploaterade.

Men, detta öra ville man inte lyssna på. För landvinningar på kontinenten gav ära och berömmelse vilket de inte gjorde i Amerika. Och visst känns det lite som samma konflikt i repris, grabbarna som vill leka världsdiplomater vill ha kvar kulturhuset i Paris medan de som vill främja svenska exportintressen ser det som nödvändigt att behålla närvaron i New York och Kanton. Så historien går igen, bara i nya versioner.

 

Carl Bildt, Makthavare.se, UD

Skattefrihetensdag

Varje felaktigt använd skattekrona är en stöld från de fattiga!

Detta brukar vara moderaternas favorit sosse citat att dra fram vid olika tillfällen. För er som inte vet så var det Gustav Möller som sa det. Och visst äger citatet en viss rättighet, en höjning av skatterna drabbar de med lägst inkomster mest på det sättet att de får störst del av sitt konsumtionsutrymme beslagtaget. Omvänt så är de den mest effektiva gruppen att sänka skatterna för eftersom de spenderar en mycket stor del av de pengar som blir över. Det samma gäller för höjda bidrag för samma grupp, ex studiemedel eller bostadsbidrag. De rika tenderar istället att lägga ökade marginaler på hög.

Skattebetalarnas förening firar idag skattefriadagen och tycker att vi ska hissa flaggan för att från och med nu går våra inkomster till oss och inte till staten. Frågan om skatter har varit en av de som det gnisslats mest om inom de rödgröna V vill ha höga inkomstskatter vilket vi generellt har varit emot. Personligen är jag kluven.

Att regeringen gjorde bort sig med att sänka skatterna så mycket i högkonjunktur är helt klart uppenbart. Det hade varit bättre att kompensera kommunerna för deras minskade inkomster så att de hade sluppit höja skatterna. Detta eftersom deras skatt drabbar alla, tillskillnad från den statliga brytpunkten som endast drabbar vissa.

Jag tror att det är mycket svårt att höja inkomst skatter utan att tydligt koppla detta till en tydlig välfärdsåtgärd. Dessutom är jag inte säker på att det är rätt väg att gå. Skatter på lön och arbete är ju beskattning på något som vi vill främja (dvs arbetande och anställande) och därför får dessa skatter gärna vara låga. Dessutom kan de med höga inkomster av denna typ lätt smussla bort dem och slippa skatt. Däremot skulle det vara bättre att höja konsumtionsskatterna, både av klimatskäl men även för att stävja en kosumtionskultur som i min mening är osund. När saker blir för billiga blir de även utan värde för innehavaren. Detta märks inte minst på den göra om köket hets som drabbade Stockholm för några år sedan, eller köp och renovering av sommarstugor.

Större inkomster och mer prylar skulle dessutom göra att fler prioriterade varandra. För varför ska hela svenska folket sitta i varsin sommarstuga och i varsin båt som de inte hinner med när de kan åka och hälsa på vännen för vilken något av dessa har en stort värde och bygger på ett genuint intresse?

Skatter, frihet, skattefriadagen

Vi betalar inte, vi betalar inte!

Ledsen Dario Fo för att jag lånar titeln på din mest kända pjäs. Dessutom är det inte helt sant, det finns saker jag betalar för. Jag betalar för min Spotify. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att betala för en liknande tjänst rörande film. Men jag kommer aldrig att betala för DN.se eller någon annat mainstrem nyhetsmedia på nätet, däremot betalar jag ju för att få pappersvarianten i brevlådan.

Vad är då den röda tråden mellan dessa olika beslut?

Jo att det inte är själva innehållet som jag och troligen även flera andra konsumenter är beredda att betala för, utan för hur själva tjänsten levereras.

Jag betalar inte för min Spotify för att jag måste, utan för att jag vill slippa reklamen och för att slippa ladda ner massa torrents till min dator som jag aldrig kan vara helt säker på att de inte innehåller virus. När det gäller film kan jag i vissa fall betala 90 – 100 kr för att gå på bio, men det jag betalar för är ju inte själva filmen utan för inramningen och att det är en happening att gå på bio.

Jag kan mycket väl slå upp DN.se med datorn i högsta hugg till frukost och börja scanna nyheter eller bara lyssna på radion. Men av någon anledning trivs jag med att bläddra bland sidorna och prata med J om de olika nyheterna. Att betala för DN.se skulle vara helt bissart. En majoritet av nyheterna där är ändå bara TT telegram som har en extremlåg per enhet kostnad för tidningen att producera, det samma gäller aftonbladet eller expressen. Jag betalar för Fokus för att den i alla fall har ambitionen av att vara fördjupande. Ska jag betala för nyheter på nätet måste de producera något som jag inte kan få på nått annat ställe. Men istället för att satsa på ökad kvalité kräver nu DN att informationsflödet ska begränsas för att öka betalningsviljan. Kanske vore det bra om det blev så eftersom det antagligen skulle vara spiken i kistan för de gamla mediedrakarna.

Men bättre vore om de stora medieproducenterna vaknade upp och insåg att det numera är köparnas marknad, och vi betalar i väldigt låg utsträckning för skit!

Upphovsrätt, DN, Mediaoffensiv

Fel att porta studenter från diktaturer

P3 nyheter rapporterar nu att flera Svenska universitet blockerar studenter från Nordkorea eller Iran från att läsa kurser där kunskaperna skulle kunna användas för att framställa kärnvapen.

För min del måste jag säga att detta kan vara något av det tramsigaste som jag hört. För det första kan den kunskap som i så fall skulle förvärvas i Sverige lätt kunna förvärvas i andra länder, ex Ryssland eller Kina. Sverige är heller inte något land där vi besitter spetskompetens varken på att tillverka kärnkraftverk eller kärnvapen. Kvar blir därmed endast ett förbud mot studenterna att studera. Jag är helt övertygad om att personer från Iran och Nordkorea kommer att vara betydligt mer ifrågasättande om sin egen regim efter att ha vistats utomlands den de var innan. Jag tror att internationellt utbyte är en förutsättning för att hålla igång en fungerande opposition.

Vi är säkert bra på att lära ut atomklyvning men troligen ännu bättre på att lära ut fungerande demokrati.

Studenter, Nordkorea, Iran

Stor ökning av arbetskraftsinvandringen

SVT:s Rapport rapporterade igår om att det har skett en kraftig ökning av arbetskraftsinvandringen till Sverige sedan den nya lagen trädde i kraft, totalt var det 13000 personer som fått arbetstillstånd från december till juni.

Personligen ser jag detta som en seger för det gröna perspektivet om en friare arbetsmarknad framför den traditionellt röda reglerade. Att det dessutom framför allt är personer från öst Asien tyder dessutom på att det faktiskt inte är personer som flytt från andra humanitära kriser som kommit hit.

Min förhoppning är att det ska kunna gå att fortsätta att hitta politiska majoriteter för en breddning av arbetskraftsinvandringslagstiftningen. Genom att exempelvis ge alla personer som vistas i landet rätt att stanna så länge de uppbär ett arbete och ge samtliga personer som kommer hit minst ett halvår på sig att hitta ett skulle en mycket effektiv omväg kring den förhatliga asylrätten kunna skapas. Kan sedan försörjningsplikts lagstiftningen omvandlas till att få innebörden att en person boende i Sverige har rätt att ta hit vem som helst under förutsättning att den går med på att försörja vederbörande så kommer vi komma nära en invandringspolitik som kan kallas human.

Det är min fasta övertygelse att ökad arbetskraftsinvandring är både nödvändig och önskvärd. Vi kommer aldrig kunna försörja den stora andel äldre som ligger framför oss under de närmaste 30 åren utan att öka den skattebetalande basen. All historisk empiri pekar dessutom på att de största perioderna av ekonomisk utveckling i världen sammanfaller med stor grad av invandring och urbanisering. Det enda som finns att frukta är fruktan själv, samt att personer med utländskbakgrund fastnar i gamla strukturer. Invandring ska inte ha som fokus socialt omhändertagande utan arbete. De som flyr från väpnade konflikter och är behov av vård ska få detta men fokus ska alltid ligga på att personen så snabbt som möjligt ska komma i arbete och därmed kunna försörja sig själv.

Läs även andra bloggares åsikter om Arbetskraftsinvandring

Reformism, klass och metadebatt

Tidigare här på bloggen skrev jag om en intressant artikel i DN Kultur. Tack vare att det nu kommit en replik har det hela kommit upp på nätet också, läs original artikeln, samt replik och kontrareplik. Lägger vi därtill debatten på Arvidfalk.se kring reformismen av Nima Djohari-Taimouri som går i polemik mot Katrin Kielos Grå Vågen, tror jag vi börjar närma oss kärnan till varför den urbana medelklassen börjat svänga från S till gröna eller än värre moderaterna. Egentligen tror jag faktiskt att hela frågan kan sammanfattas i ett enda stycke i Djohari-Taimouris artikel.

Min poäng är, att problemet är inte att arbetarklassen inte längre finns. Problemet är att arbetarklassen inte längre vet om att den är arbetarklass! Och det är här vår stora utmaning ligger - hur kombinera en radikal arbetarpolitik med en jättelik bildningskamp, för att höja klassmedvetenheten och klassolidariteten hos de 80% av befolkningen som är, och så länge vi lever i ett kapitalistiskt samhälle förblir, lönearbetare?

När arbetare rörelsen oavsett om den är facklig, politisk eller intellektuell börjar ägna sig åt högskolastiskt predikande istället för att driva rak intressepolitik så går de i exakt samma fälle som avgrundsvänstern gjorde. Istället för att samla en bred rörelse kring stora enande frågor kanaliseras all kraft mot att avgöra exakt hur det ultimata goda samhället ska genomföras.

Att vara lönearbetare är naturligtvis samma sak som att vara arbetareklass i en klassiks marxistisk analys. Men hur intressant är den analysen? Frågan om att genomföra ett samhälle där det offentliga faktiskt äger produktionsmedlen är lika stendöd som teorin om de fyra elementen och har så varit sedan lönetagarfonderna avskaffades. Kvinnan i den privata hemtjänsten i en blå Stockholms kommun är inte bekymrad kring att skattemedel går till privata företagare, hon är intresserad av sin lön och arbetsvillkor. Det samma gäller tjänstemannen i innerstaden som undrar hur hans stora lön ska räcka till för att upprätthålla att de medelklassattribut som han skaffat sig. Det är sådana frågor som förenar. Kvalitén på den offentliga servicen förenar, att barn och äldre omsorgen ska hålla hög kvalité. Inte frågan om ägandet av produktionsmedlen eller en överintellektualiserad debatt kring frågor som exempelvis vem som ska få bada toppless på badhusen eller slöjor som arena ägnar sig åt.

Frågan nu hur detta är mitt problem. Ja om S inte ens kommer att kravla sig över 20 strecket i strecket i Stockholm så måste vi gröna göra en fruktansvärt bra val för att vi ska kunna ta majoritet, samma sak gäller på riksplanet. Att Mp tar 10 % av rösterna är något som jag väntat på länge men jag vill ju inte ägna mig åt kannibalismpolitik. Dessutom finns det väljare som vi gröna aldrig kommer att kunna nå, hur gärna vi en vill. De kommer aldrig att tro att vi är något annat än en näbbstövlar och inga hus eller vägar parti.

Därför kan hela detta inlägg i den S märkta debatten avslutas med en enda uppmaning: Skärp er!

Läs även andra bloggares åsikter om Reformismen, Katrin Kielos, Arena, DN Kultur

SD och deras plats i Skåne västra

Som tur väl är har det på bloggplats uppståt stora diskussioner kring hur nära eller inte när SD är riksdagen. Eftersom många andra ex makthavare.se och Tomas Melin behöver jag inte tillägga så mycket mer. Möjligen ska det sägas att 12 % i en valkrets inte är någon garanti för mandat. Även om ett regionalt Gotlandsparti skulle ta 12 % skulle det inte räcka för att få mandat. Tolvprocent är för att få vara med i utdelningen, partiet måste fortfarande förtjäna mandatet enligt viktade röstetalsmodellen.

Läs även andra bloggares åsikter om SD, Riksdagen

Island långa resa mot EU tar sin början

Igår röstade Alltinget på Island för att Island ska ansöka om medlemskap i den Europeiska unionen. Ett beslut som inte bara är positivt eller negativt för varken EU eller Island själv.

Min bild av verkligheten är sådan att för ett mindre export beroende land som Island skapar det klara problem att ha en ekonomi som inte bygger på fri rörlighet för varor och tjänster. DDEnen isolerade positionen bygger dessutom på problemen. Precis som norge är risken för att det byggs upp ett starkt inflationstryck inom landet stort. Här finns potential för Island att genom att gå med i EU och EMU få en starkare valuta och hålla tillbaka inflationen. Därmed kan även en stabilare förhållanden på inre och yttre marknaden skapas.

Däremot är frågan om hur Island, som byggt mycket export på billig energi, skulle klara av att fungera på en integrerad energimarknad. Men detta kanske inte heller ens skulle bli aktuellt beroende på landets geografiska position.

För EU:s utveckling är det inte heller odelat positivt. Antalet länder med (relativ) lång demokratisk tradition förstärks ju, trycket på länder främst från forna öst staterna som fortfarande har problem med auktoritära tendenser och hög korruption kan få ökat tryck.

Men den stora stötestenen är helt klart fiske politiken. En gemensam fiskepolitik inom EU, kan göra det väldigt svårt för Island att hävda ensam rätt över sina "egna" fiske vatten, något som tidigare varit en källa för konflikter. Samtidigt skulle ett Isländsk inträdde göra det en mer påtagligt att denna ohållbara politik måste förändras.

Läs även andra bloggares åsikter om Island, EU

EU måste markera mot Litauen

EU har som de flesta vet redan från början varit ett projekt för att reglera handelsrelationer mellan först ett fåtal och sedan ett större antal länder. Unionen anses stå på tre pelare eller friheter, fri rörlighet för varor och tjänster, fri rörligheter för arbetskraft och fri rörlighet för kapital. Som garant för detta skapades EG domstolen och kommissionen för att övervaka att länderna inom unionen inte inskränkte i dessa friheter. När fler länder har begärt inträdde i unionen har det dock även tagits andra hänsyn. Att landet respekterar grundläggande demokratiska värderingar, mänskliga rättigheter mm har varit väsentliga delar kring processen för inträdde både för länder som Rumänien, Bulgarien och är en knäckfråga när det gäller Turkiet.

Naivt har verkar det nu som att det har antagits att så fort ett land antagit en lagstiftning som uppnår denna standard så kommer det inte att backa. Men verkligheten visar återigen sitt fula tryne. Litauen inför nu en lag som förbjuder personer att tala positivt om homo och bisexualitet. I både Ungern och balkan länder finns det fortfarande lagstiftning som är klart diskrimminerande mot Romer.

EU är vad jag vet den enda aktör som på alvar skulle kunna sätta tyngd bakom krav på att denna typ av lagstiftning måste upphöra. Frusna utvecklingsbidrag och jordbrukssubventioner skulle vara ett otroligt effektivt verktyg för att sätta press på länder där populistiska politiker använder sociala spänningar för att hetsa mot minoriteter. För länder som försjunker in i semidiktaturer bör uteslutning vara en självklarhet.

Som ordförande för EU har Sverige en skyldighet att se till att EU agerar och utsätter Litauen för kraftiga ekonomiska och diplomatiska påtryckningar om att denna lagstiftning genast måste avskaffas. Frågan är Fredrik Reinfeldt om du som liberal vågar stå upp för mänskliga rättigheter eller är du fullt upptagen med att driva igenom lagstiftning som innebär större övervakning av våra dagliga liv?

Läs även andra bloggares åsikter om Homosexualitet, Litauen, Stockholmsprogramet, Fredrik Reinfeldt

Partiernas karaktärsdrag

På makthavare.se kan man idag läsa om en undersökning genomförd av Synovate om hur väljarnas uppfattningar om partierna har förändrats sedan 2004. Med siffrorna för Mp är det väldigt lätt att snabbt peka på de viktigaste framgångarna som partiet gjort under de senaste åren, men även var utmaningen ligger. Undersökningen är gjord så att deltagaren får ta ställning till en rad utsagor som de anser kan beskriva ett parti och sedan placera det på respektive partier.

"Framtidsinriktade" är det ord som flest förknippar med Mp, hela 34 procent sätter detta epitet på Mp. Detta är en ökning med 13% sedan 2006 och 15% sedan 2004. Det är dessa siffror som förklarar valresultaten på 9 procent i riksdagsvalet och 16 i EU-valet i Stockholm stad. Framtidstro och stor adaption för förändringar är något som präglar den moderna storstadsbon.

På plats två och tre kommer dock de mindre smickrande epiteten "har en politik som bygger på önsketänkande" och "vacklar hit och dit". I båda dessa fall går siffrorna åt rätt håll, det är allt färre som uppfattar dessa epitet med Mp. Även om utvecklingen "har en politik som bygger på önsketänkande" är svår att analysera eftersom den endast mätts sedan 2008. Men "vacklar hit och dit" har funnit med länge i denna typ av mätningar och handlar i stort om vilken sida blockgränsen man befinner sig. I Svensk politik är denna Maginotlinje är väldigt avgörande i Svenskpolitik, oavsett vad vi tycker om det. Här syns dock en tydlig trend, sedan 2006 har detta epitet minskat med 7 procent bland väljarna.

Här döljer sig de stora utmaningarna om Mp vi ska kunna öka till över 10 procent. För det första måste vi utveckla en trovärdighet att de förändringar vi vill genomföra i Sverige är samhällsekonomiskt lönsamma och möjliga att genomföra. Att de är miljömässigt riktiga tror jag redan de flest Svenskar tror, men att de är möjliga utan att för den delen äventyra samhällsekonomin är mycket svårare att övertyga folk om. Baserat på detta ska man vara väldigt varsam med att bege sig in i den röd-gröna överbudspolitiken som tyvärr på sistone har börjat visa sig.

För det andra måste vi vara tydliga med vilken sida blocket vi står, i alla fall fram till den dag vi blir så stora att vi får privilegiet att bestämma detta själva, men då måste vi en bit över 20 procent. Inom detta block finns dock en stor möjlighet att utveckla en egen profil som kan användas för att ta avsatts mot högre höjder.

Partiers karaktärsdrag, Miljöpartiet

Avantgarde

I lördagens DN Kultur publiceras en artikel i Idé & Kritik med rubriken "vänsterns arena går åt höger". En mycket intressant artikel som förtjänar att diskuteras vidare. I korthet skulle artikeln kunna sammanfattas med att den problematiserar vänsterpressens tendens att placera sig själv i ett fack av att vara marginaliserad och stå utanför. Att de ofta ägnar sig åt meta analys av debatten snarare än just att delta debatten.

De tidningar som används som exempel är Bang och Arena. Jag ska erkänna att jag läst båda dessa skrifter för lite för att känna mig bekväm med att analysera dess innehåll tydligare. Däremot känner jag mig helt bekväm med att uttala mig kring viljan av att ställa sig utanför.

En av de första bekantskaper jag gjorde med Grön Ungdom var med en person som tydligt deklarerade att den inte kunde diskutera innehållet i Big Brother som då gick eftersom vederbörande inte hade någon TV. Idag är det faktiskt inte så off att inte ha TV men för fem år sedan var det fortfarande lite knäppt. Men framför allt skulle jag säga är det ett problem om man vill vara politiker att då inte ha kunnat diskutera innehållet i Big Brother.

Det finns en tendens, framföra allt på vänsterkanten, att vilja ta avstånd från vanor och beteenden som finns hos stora grupper medborgare, på detta sätt kan Hägglund ha en poäng. Tage Elander fick inte 50 % i valet 68 genom att säga att Hylands hörna var opium för folket utan genom att vara med i programmet.

Nu är det kanske svårt för Mona eller Peter att ställa upp i både Topp modell eller Bonde söker fru. Att göra detta kanske inte heller är ett krav så länge politiken formuleras utifrån en problemformulering som delas av de grupper som förstrött tittar på dessa program.

I ovan nämnda artikel påstår skribenten (som jag tyvärr inte mins vad den hette och den finns inte på nätet) att Bang tar spjärn mot den hetrosexuella småbarnsmamman och att Arena fnyser åt livspusslet. Jag vet inte om det är sant men om man istället för att adressera frågeställningar kopplat till vardagsproblem som delas av under och medelklassen och därigenom försöker få dessa att inse att deras intressen går att sammanföra ägnar sig åt i sammanhanget perifera diskussioner som surrogatmödrarskap eller dyl. Det är ungefär som om hela Mp:s jämställdhetspolitik skulle ägnas åt att driva rätten för kvinnor att få bada toppless i kommunala simhallar istället för lika lön eller mer lika uttag av föräldraförsäkring.

Mainstream kulturen regerar, det kan vi aldrig komma ifrån. Ett parti med ambitionen att få mer än 5 procent i ett val kan aldrig förhålla sig kallsinnig till den. För gör man det kommer också mainstream väljaren ty sig till ett parti som diskuterar dessa problem, oavsett om det är V eller KD.

DN Kultur, Dagens arena går åt höger, Kulturvänstern

Till tveksamnytta

Jag har placerat min blogg i Stockholm på bloggkartan.se!

Hur man minimerar politisk debatt

Nu på onsdag träffas EU-justitieministrar för en glad sammankomst där det sk Stockholmsprogrammet ska diskuteras. Trotts detta programs kontroversiella innehåll så har det förekommit i princip noll politisk debatt kring dess innehåll, i alla fall i gammelmedia. Även bloggare och andra normalt snabbfotade debattörer verkar i detta fall ha vaknat sent. Anledning är delvis ganska enkel, förhandlingen om detta kontroversiella program har lagts mitt i sommaren, vilket naturligtvis minimerar mängden debatt och protester.

Programmet som ska ta upp minst två gröna paradfrågor, migrationspolitik och frihet på internet borde vara en av de stora händelserna för den gröna rörelsen under året men har effektivt hamnat mitt i eftervalskoman och sommarledigheten.

På onsdag arrangeras i alla fall en demonstration i Hummlegården, kolla in Fejan event om ni vill gå, i annat fall sprid ordet.

Läs även andra bloggares åsikter om Hummlegården, Stockholmsprogrammet

Hägglund från en annan vinkel

Allt sedan Göran Hägglund steg upp på Almedalscenen för att hålla sitt numera kanske välkända tal kring "den vanliga människan" har just detta tal och den bakomliggande politiska strategin diskuterats ganska flitigt. Bland de gröna har både Erik Malm och Christian Valterson skrivit tänkvärda inlägg. Men båda dessa herrar och nästan alla andra pekar på att det är den socialkonservativa väljargruppen som Hägglund vill nå med dessa uttalade baserat på att hans åsikter stämmer överens med deras. Kanske är dock inte svaret så enkelt.

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg kring Stockholms gröna och vad de hade potential inom politiken baserat på identitet snarare än politik. Sossarna är det parti som har haft störst partiidentifikations siffror genom alla år. En stor del av deras väljarbas är personer som uppfattar sig som Sossar som en del av sin identitet. Efter årets EU val vill jag mena att det finns en stor möjlighet att göra en stor del av personerna som bor på södermalm och i vissa andra delar av Stockholm till gröna som en del av sin identitet. Fördelen med att skapa den typ av väljare är att de blir helt okänsliga för politiska utspel från andra partier. Att säga jag är Miljöpartist är som att hålla på ett fotbollslag. Och man börjar inte hålla på ett annat lag oavsett hur dåliga de är.

Jag tror helt enkelt att Hägglund och Co letar efter en möjlighet att bredda sig bort från Pingtskyrkan. Genom att identifiera sig som den vanliga människan, den strävsamma familjefadern (ja troligen just fadern) med hus, bil, vovve, barn, fru och sommarstuga finns en väljargrupp mångdubbelt större än de som faktiskt går i kyrkan. Här finns också möjligheten att göra inbrytningar på den vänstra politikhalvan för visst är denna grupp personer ofta arbetarklass. De krävs en ganska stor grad av anti-interlektualism för att attraheras av denna typ av budskap.

Men att det kan funka visar inte minst Bush kampanjen 2004. Republikanerna talade ofta om Kellys kopplingar till Frankrike, ett land som av landsortshögern i USA ofta förknippas med snobbighet, överdrivet teoretiserande och inte minst homosexualitet, dessutom var de ju emot Irakkriget.

Problemet för Hägglund att denna omsvängning kommer att ta tid. Att förflytta sig från en moralkonservativgrupp till en socialkonservativgrupp är svårare än vad det kan låta, helt enkelt för att denna grupp tenderar att tycka illa om all typer av politik oavsett färg. För att lyckas skapa en profil hade man antagligen behövt göra ställningstaganden långt bort ifrån de övriga partierna, något som är svårt att göra samtidigt som man sitter i regering. Tyvärr för Hägglund har nog SD större potential i denna grupp än hans eget parti.

Det är så här det kommer låta

Idag var det återigen dags att vakna till Fredrik Reinfeldt ljuva stämma. Han pratade om att G8 nu enats om 2 graders målet och att minska koldioxidutsläppen med 50 procent till 2050.

Fint! Om det inte vore för att dessa två saker inte alls hänger ihop. Om Larslagerbäck skulle intervjuas och säga att vi tänker ta tre poäng mot Danmark genom att spela 1 – 1 hade antagligen någon reagerat men nu kommer det ingen kritisk granskning. För att klara två graders målet krävs 40 procent till 2020 och 80 procent till 2050. Henrik Brors var den enda person som faktiskt skrev nått om att miljöorganisationerna var kritiska men inte ett ord om varför de var det.

Jag har sagt det för och jag säger det igen. Jag tror detta är livsfarligt för klimatfrågan och för oss som politisk parti om Reinfeldt får vinna debatten utan att nån påtalar fakta.

Den onödiga bloggen – typ som den här

Alex Schulman hade för några dagar sedan mage att skriva om den onödiga bloggen. Om att bloggandet egentligen inte har någon betydelse och att en majoritet av alla bloggar är inaktiva och att den största mängden bloggar är kvinnliga modebloggare.

Denna blogg har ingen gigantiskt läsarskara, men det är inte riktigt syftet heller. Jag vänder mig i första hand i nått till aktiva miljöpartister eller i alla fall politiskt aktiva personer. Jag skriver främst om saker som rör politik och politiskt kampanjande. Detta gör jag av den enkla anledningen att det är det jag jobba med och det är det jag kan. Så tror jag det är bland de flesta bloggare, det skriver om det de kan och är intresserade av.

Alex Schulman ger sig framför allt på två typer av bloggare. De politiska allmänt tyckande bloggarna, graden av politik varierar, samt de kvinnliga modebloggarna. I det ena fallet har Schulman antagligen rätt. De allmänt tyckande bloggarna som skriver om allt möjligt och kommenterar det som är på tapet har ingen agenda sättande funktion. Däremot skapar de ekon. De är inte först med nyheter men de har möjlighet att hålla liv i nyheter och debatter som därav placeras högre på den politiska dagordningen en annars. Här är integritetsfrågorna det tydligaste exemplet. En fråga som hade antagligen dött ganska snabbt utan bloggare och internet aktivister.

Men de kvinnliga modebloggarnas marknadsvärde ska absolut inte underskattas. För att lansera ett märke eller en produkt behövs sk opinionsbildare, dvs personer som agerar som ombud mellan produktlanserare och konsument. Kan man som marknadsförare av en produkt få tillräckligt många modebloggare att skriva om sin produkt så är det bättre marknadsföring än vad reklamannonser någonsin kan skapa.

Intern debatt av ondo

Tack var min sambo får jag med jämna mellanrum hem olika typer av ideologiskt inriktade debatt tidningar från olika S föreningar. SSU:s Tvärdrag är utan tvekan den bästa, kanske förövrigt en av de mest välskrivna och djupblodande tidningar på vänsterkanten över huvud taget. Utöver denna finns S-Studenters Libertas, och sedan en rad uppsjö olika medlemstidningar från olika S-föreningar. Inom Mp har vi, mest pga bristande resurser fått nöja oss med Grönt och nu mera Grön Puls för Mp Stockholm. Båda dessa är medlemstidningar och inte inriktad på intern debatt.

Om vi tänker på mängden tid och resurser som läggs ner på att åstadkomma dessa tidningar så kan jag inte annat än fundera på om det är rätt prioritering av resurserna. I en tid av minskad grad av partianslutning och identifikation måste partierna förstå att det är den utåtriktade kommunikationen som ska sättas främst. Min kära kollega brukar ibland säga att "every day is an electionday" och visst ligger det nått i det.

De olika S-föreningarnas tidningar är troligen ett arv från den tiden då den interna debatten var av stor betydelse för vad som faktiskt sedan skulle bli regeringens politik. Genom att påverka medlemmar och andra kunde beslut fattas på partiets kongress som sedan kunde bli politik. Idag verkar de ha mycket svårt att anpassa sig till en ny situation. Politiken avgörs idag till stor del genom kompromisser mellan olika partier och samhällsintressen i förhoppning om att lösa de av media dagordningssatta samhällsproblemen. Med ett sådant politiskt landskap är det väljarna som måste vara huvudfokus för partiernas kommunikation snarare än de redan existerande medlemmarna. Alltså borde medlemstidningarna sakta gå i graven och ersättas av tidningar med ett brett tilltal med ambitionen att locka nya väljare och sympatisörer.

Finns det då någon konflikt mellan detta och medlemmarnas behov och intresse för att diskutera politik? Perioden som omröstningen om utträdeskravet pågick var en av de bästa i Mp:s historia. Här involverades verkligen medlemmarna i en intern politikskapande process. Genom att öppna upp beslutsprocesserna för både utomstående och gräsrötter kan behovet av att bli bättre på kommunikation utåt och med medlemmarna tillgodoses. Däremot är min fasta åsikt att behovet av debattforum av typen insändarsidor eller dyl är kraftigt överskattat.

Den svåra frågan är hur dessa processer ska hanteras när det kommer till faktiskt regeringspolitik. Risken är uppenbar att personer som involverat sig i en politiskprocess blir besviken när resultatet i konkret politik inte blev det som de hade förväntat sig. Att vägen till lösning av stora problem oftast går genom frekventa myrsteg är ofta en klen tröst för personer som engagerat sig i förhoppning om stora samhällsförändringar. Här finns det nog ingen annan lösning än att inte ge personer för stora förhoppningar. Öppenhet med hur processen ser ut och hur resultatet kommer hanteras är troligen den enda lösningen för att undvika svekdebatter.

När Sverige agerar i EU behövs ingen granskning?

Det tog mig ungefär en timme att bli trött på att höra om att Sverige nu är ordförande EU. P1 morgon körde först en intervju med Reinfeldt och sedan en med Barosso. Och trotts att det är P1 så är det enda perspektivet som tränger igenom att det nu är så fint att vi ska få vara ordförande land i EU. Inga kritiska frågor om hur regeringen tänker agera för att få ett klimat avtal i hamn och än mindre vilka nivåer av koldioxidminskningar som krävs globalt för att faktiskt hålla temperaturökningen till två grader. Det är inte utan att man drar palleller till sämre typen av Zlatan reportage, där man först gör lite intervjuer från Rosengård och sedan från Italien där samtliga säger att han är jätte bra och en sjyst kille och där det enda underliggande budskapet är att vi ska vara stolta över att en Svensk är en av de bästa fotbollsspelarna i Europa.

För mitt parti finns två stora utmaningar till hösten:

1. Få folk att inse att allt annat än ett globalt avtal på 40 procent till 2020 är otillräckligt och därför ett misslyckande.
   
2. Att få folk att inse att en rödgrön koalition hade hanterat frågan bättre.
   

Båda dessa utmaningar är lika gigantiska som de är avgörande för valresultatet (i alla fall för den gröna delen). Och inte blir det enklare av att Svenska journalister bara är intresserade av att höra vilka internationella digniteter som Reinfeldt pratar med denna vecka eller vem Carl Bildt pratar i telefon med.

Om ni undrar vilken fråga som jag går och grunnar på nu när nästan alla andra är i Almedalen så är det denna.