Hägglund från en annan vinkel

Allt sedan Göran Hägglund steg upp på Almedalscenen för att hålla sitt numera kanske välkända tal kring "den vanliga människan" har just detta tal och den bakomliggande politiska strategin diskuterats ganska flitigt. Bland de gröna har både Erik Malm och Christian Valterson skrivit tänkvärda inlägg. Men båda dessa herrar och nästan alla andra pekar på att det är den socialkonservativa väljargruppen som Hägglund vill nå med dessa uttalade baserat på att hans åsikter stämmer överens med deras. Kanske är dock inte svaret så enkelt.

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg kring Stockholms gröna och vad de hade potential inom politiken baserat på identitet snarare än politik. Sossarna är det parti som har haft störst partiidentifikations siffror genom alla år. En stor del av deras väljarbas är personer som uppfattar sig som Sossar som en del av sin identitet. Efter årets EU val vill jag mena att det finns en stor möjlighet att göra en stor del av personerna som bor på södermalm och i vissa andra delar av Stockholm till gröna som en del av sin identitet. Fördelen med att skapa den typ av väljare är att de blir helt okänsliga för politiska utspel från andra partier. Att säga jag är Miljöpartist är som att hålla på ett fotbollslag. Och man börjar inte hålla på ett annat lag oavsett hur dåliga de är.

Jag tror helt enkelt att Hägglund och Co letar efter en möjlighet att bredda sig bort från Pingtskyrkan. Genom att identifiera sig som den vanliga människan, den strävsamma familjefadern (ja troligen just fadern) med hus, bil, vovve, barn, fru och sommarstuga finns en väljargrupp mångdubbelt större än de som faktiskt går i kyrkan. Här finns också möjligheten att göra inbrytningar på den vänstra politikhalvan för visst är denna grupp personer ofta arbetarklass. De krävs en ganska stor grad av anti-interlektualism för att attraheras av denna typ av budskap.

Men att det kan funka visar inte minst Bush kampanjen 2004. Republikanerna talade ofta om Kellys kopplingar till Frankrike, ett land som av landsortshögern i USA ofta förknippas med snobbighet, överdrivet teoretiserande och inte minst homosexualitet, dessutom var de ju emot Irakkriget.

Problemet för Hägglund att denna omsvängning kommer att ta tid. Att förflytta sig från en moralkonservativgrupp till en socialkonservativgrupp är svårare än vad det kan låta, helt enkelt för att denna grupp tenderar att tycka illa om all typer av politik oavsett färg. För att lyckas skapa en profil hade man antagligen behövt göra ställningstaganden långt bort ifrån de övriga partierna, något som är svårt att göra samtidigt som man sitter i regering. Tyvärr för Hägglund har nog SD större potential i denna grupp än hans eget parti.