Eftertänksamhetens tid är nu

Jag hoppas att det var fler än jag som såg på uppdrag gransknings dokumentär rörande mordet på Olof Palme igår. De som gjorde detta såg kanske att man lade en stor vikt vid det så kallade Palmehatsspåret, vilket man menar aldrig har utredds ordentligt, varken då eller senare. Jag är ingen jurist och personligen tycker jag hela Palme grejen känns ganska 80-tal för att uttrycka sig slarvigt. Det känns helt enkelt som vi aldrig kommer att få reda på hur mordet gick till och därför kanske man ska fundera på möjligheten att använda polisen resurser till något annat.

Men den tanke som jag tycker att man borde följa upp och titta närmare på och framför allt dra paralleller av är de stämningarna som fans just inom höger kretsarna, inom inte minst Muf och Moderaterna under den här perioden. I Muf anordnade man tillexempel renodlade anti-Palme möten. Min bror som i ett tillstånd av tillfällig sinnesförvirring beslutade sig för att vara med i Muf berättade att han själv har varit på ett möte där man eldade upp en docka av Palme (att min bror fortfarande lider av denna åkomma bevisas av att han håller på AIK). Så när F Reinfeldt talar om en långvarig häcklings kultur inom S kanske han ska rota lite i sin egna hög först.

Det som gör den här typen av hatpropaganda så motbjudande är det faktum att det finns ett flertal personer som inte kan distansera sig från denna. Psykiskt instabila personer som triggas av hatpropaganda och därefter begår handlingar som kanske avsändaren av propagandan aldrig hade tänkt sig. Exempelvis mörda en statsminister.

En annan fundering på något som nämnts en hel del i samband med Palme, nämligen det som brukar heta ”med Palmes död gick en epok i graven” jag vet inte om den epok jag tänker på dog med Palme men det finns en sak med 80-talets politiska debatt som fascinerar mig. Och det är att på 80-talet och kanske ännu tydligare på 70-talet så var det att allt var politik.

Ett exempel ur högen: 1982 började Dallas sändas på Svenska tv, en mycket sur vänsterpartist går då upp i talarstolen i riksdagen och håller ett brandtal i värsta Fidel Castro anda (Maj Steen har nog gått i den här mannens skola, Fidel är känd för sina tal som ofta är längre än Ulf Lundell konserter) om att SVT inte ska sända denna serie eftersom den ”förhärligar kapitalismen”. Jag har aldrig hört någon politiker i riksdagen idag kritisera Big Brother för att det profilerar dumhet. Hela tanken känns så främmande av någon anledning.

Tydligast konsekvenser får detta inom jämställdhetsområdet. Förslag om en individuell och likadelad föräldraförsäkring möts ofta av kritiken att man lägger sig i familjers enskilda beslut. Det stämmer att man gör det, men det är också meningen, eftersom beslutet om vem som ska vara hemma med barn påverkas av vem som tjänar bäst och att det faktum att männen tjänar mest är till mycket en konsekvens av att kvinnan antas vara hemma med barnen. Ibland måste det personliga bli politik om man ska komma tillrätta med strukturer som grundläggs i våra personliga val.

Om man ska vara självrannsakande så är på slutet måste jag erkänna att jag just bytte från debatt till att titta på World Celebrity Poker, så intellektuell är jag.