måndag, juli 20, 2009

Reformism, klass och metadebatt

Tidigare här på bloggen skrev jag om en intressant artikel i DN Kultur. Tack vare att det nu kommit en replik har det hela kommit upp på nätet också, läs original artikeln, samt replik och kontrareplik. Lägger vi därtill debatten på Arvidfalk.se kring reformismen av Nima Djohari-Taimouri som går i polemik mot Katrin Kielos Grå Vågen, tror jag vi börjar närma oss kärnan till varför den urbana medelklassen börjat svänga från S till gröna eller än värre moderaterna. Egentligen tror jag faktiskt att hela frågan kan sammanfattas i ett enda stycke i Djohari-Taimouris artikel.

Min poäng är, att problemet är inte att arbetarklassen inte längre finns. Problemet är att arbetarklassen inte längre vet om att den är arbetarklass! Och det är här vår stora utmaning ligger - hur kombinera en radikal arbetarpolitik med en jättelik bildningskamp, för att höja klassmedvetenheten och klassolidariteten hos de 80% av befolkningen som är, och så länge vi lever i ett kapitalistiskt samhälle förblir, lönearbetare?

När arbetare rörelsen oavsett om den är facklig, politisk eller intellektuell börjar ägna sig åt högskolastiskt predikande istället för att driva rak intressepolitik så går de i exakt samma fälle som avgrundsvänstern gjorde. Istället för att samla en bred rörelse kring stora enande frågor kanaliseras all kraft mot att avgöra exakt hur det ultimata goda samhället ska genomföras.

Att vara lönearbetare är naturligtvis samma sak som att vara arbetareklass i en klassiks marxistisk analys. Men hur intressant är den analysen? Frågan om att genomföra ett samhälle där det offentliga faktiskt äger produktionsmedlen är lika stendöd som teorin om de fyra elementen och har så varit sedan lönetagarfonderna avskaffades. Kvinnan i den privata hemtjänsten i en blå Stockholms kommun är inte bekymrad kring att skattemedel går till privata företagare, hon är intresserad av sin lön och arbetsvillkor. Det samma gäller tjänstemannen i innerstaden som undrar hur hans stora lön ska räcka till för att upprätthålla att de medelklassattribut som han skaffat sig. Det är sådana frågor som förenar. Kvalitén på den offentliga servicen förenar, att barn och äldre omsorgen ska hålla hög kvalité. Inte frågan om ägandet av produktionsmedlen eller en överintellektualiserad debatt kring frågor som exempelvis vem som ska få bada toppless på badhusen eller slöjor som arena ägnar sig åt.

Frågan nu hur detta är mitt problem. Ja om S inte ens kommer att kravla sig över 20 strecket i strecket i Stockholm så måste vi gröna göra en fruktansvärt bra val för att vi ska kunna ta majoritet, samma sak gäller på riksplanet. Att Mp tar 10 % av rösterna är något som jag väntat på länge men jag vill ju inte ägna mig åt kannibalismpolitik. Dessutom finns det väljare som vi gröna aldrig kommer att kunna nå, hur gärna vi en vill. De kommer aldrig att tro att vi är något annat än en näbbstövlar och inga hus eller vägar parti.

Därför kan hela detta inlägg i den S märkta debatten avslutas med en enda uppmaning: Skärp er!


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2 kommentarer:

Gabrielle sa...

Så rätt. Jag är urled på att det diskuteras arbetarklass och att människor ska definieras utifrån den. Vad sägs om individen?

Jacob sa...

Gabrielle: Var någonstans diskuteras det egentligen "arbetarklass" dessa dagar? Allt, precis allt, handlar ju just om "individen"? Se dig omkring.