Världens bästa Carlsson

Jag köpte en bok idag, och inte vilken bok som helst, utan Ingvar Carlssons memoarer. Och jag har svårt att släppa den ifrån mig.

Anledningen till att denna bok är så spännande är inte att Ingvar Carlsson är någon ny Hemingway. Utan snarare för att den är så avslöjande när det gäller vilken självbild som socialdemokraterna har.

För det första kan man konstatera att Mp endast nämns en enda gång, då Ingvar konstaterar att vi kom in i riksdagen, när han berättar om sina tankar kring valrörelsen 1988.

Men det bästa och för mig helt obegripliga är att han hela tiden återkommer till S som ”arbetarrörelsen”. Jag vet knappt ens var jag ska börja för att förklara hur förundrad jag är över detta. Kan det vara möjligt att S fortfarande ser sig som ett arbetarparti, och om de gör det, vilka är då arbetarna?

För det som S verkar ha missat är att det inte längre, inte sedan 60 – talet, har kunnat gå att dra några likhetstecken mellan arbetare och underklass. Det som en gång i tiden var fattig arbetarklass ex industriarbetare och byggnadsarbetare tillhör idag en relativt välbeställd medelklass. Deras plats som underdoggs i dagens Sverige har istället övertagits av städ och vård- personal, klasiska kvinnoyrken dessutom. De är dessa grupper som jag skulle vilja kämpa för, för att höja deras levnadsnivå inte en industriarbetare med 20 papp ut i månaden.

Så när S försöker vissa på bilden av sig själva som solidariserade med en underklass så känns det väldigt skevt. Framför allt då det ligger väldigt långt ifrån den bild vi andra har av S, som för att citera tv-serien ”kronprinsessan”, känns som ”en tjock mur av trötta gamla gubbar”. Eller i alla fall som ett parti för bibehållandet och administrerandet av makt.

Annars ser jag mest fram emot dokument inifrån dokumentär ”bögfaktorn” det känns som det kan bli riktigt bra.